Våga Vägra Våg

Du har tränat i fem timmar den veckan, jobbat hårt och inte ätit för mycket och haft en varierande kost. Du tycker själv att du ligger bra till. Så kliver du upp på den där jäkla vågen och ser att inget förändras. Kanske så visar det till och med MER!!
Så kommer den där frustrerande känslan av att allt varit bortkastat. Till ingen nytta.
Man börjar tvivla på det man gör:
– Varför går jag inte ner?  
– Vad gör jag för fel?
– Varför håller jag på?

Men låt oss sätta oss ner och tänka förnuftigt på detta:
Varför är det så viktigt?! Eller rättare sagt, vad spelar det för roll?
Jag har under en lång tid varit väldigt upptagen med att väga mig och kolla så att det går åt rätt håll och på många sätt så har det just det, även viktmässigt. Men det som har frustrerat mig väldigt är just varför den inte visar större viktnedgång än vad man förväntar.
Så då drar jag ner ännu mer på mat och ökar träningen och fortfarande denna eviga stress över vad vågen visar.
Så jag fick helt enkelt i läxa att inte väga mig!!
Skrattade lite åt det. Herre gud! Kan ju inte vara så svårt att låta bli att väga sig.
Men tänka så fel man kan ha?!
Jag har så förlitat mig på att få bekräftelse av ”annat” att jag gör det rätt att jag nästan inte kan låta bli att väga mig.
Hur ska jag då veta om jag gör rätt?
Jo, väldigt enkelt!!
LITA PÅ MIG SJÄLV!!

                (OBS! Vågen på bilden har inget personligt förhållande till texten!)

Om jag en vecka har ätit varierande, tränat och mår bra i kroppen. Kläderna sitter lösare och energin är på topp. Då har jag ju egentligen lyckats!

Jag blev tvungen att gå tillbaka till utgångsläget: Varför började jag träna?
Jo! För att bli i mitt livs bästa form! Just det!!! Inte för att vågen ska visa rätt antal kilo.
Jag är ju första prioritering.
När jag har stressat för vågen och vikten så har det blivit en mental spärr. Jag fick prestationsångest och detta förhindrade viktnedgången, kroppen låste sig helt enkelt. Den hade ju fullt upp att hantera all stresshormon i kroppen.
Stressen av att väga mig har förstört viktnedgången. Ganska ironiskt att tänka på.

Så jag tänker låta bli!
För min egen skull så tänker jag Våga Vägra Vågen!

Uthållighet!!

Just nu så försöker jag träna uthållighet. Först och främst den fysiska uthålligheten.
Jag använder löpbandet och det går väldigt bra. Lite över förväntan bra faktiskt.
Jag brukar springa intervaller och det fungerar bra, men så kommer vi till den biten när det är längre än några minuter. Då ger jag fort upp, blir ”trött” och orkar inte springa längre.

Men nu är det så att jag skulle vilja hålla ut längre, jag vill kunna hålla ett bra tempo under en längre tid. Så då började vi med att se hur länge jag klarade att springa/jogga. Det visar sig då, helt plötsligt, att jag klarade mig mycket bättre än jag trodde. Jag kunde pressa mig själv och inget drastiskt hände!

Konstigt!
Det tog mig lite tid men så fattade jag: UTHÅLLIGHET!
Jag har aldrig varit bra på att hålla ut när det tagit på lite. Jag lägger oftast ner något när jag möter motstånd eller saker blir jobbigt. Som att jag liksom inte orkar ”ta i”.
Jag har den sista tiden funderat på varför.
Är det för att jag tror så lite om mig själv att jag inte ens orkar försöka: ”det kommer ändå inte att fungera så varför bry sig”.  ”varför skulle jag fixa det” osv. osv.

Men på den sista tiden har jag sett att jag kommer ganska långt om jag bestämmer mig. Jag kan liksom inte bara ge upp vid minsta lilla motgång. Det som också är så underbart är just insikten i att man kan pressa sig lite längre än vad man tror, både fysiskt och mentalt.
Dock tror jag på att allt har sin tid och att vi måste skynda långsamt.

Jag försöker hela tiden att jobba med det mentala samtidigt som jag tränar. Jag tror på en helhet i kroppen och vissa veckor är det jobbigare mentalt än fysiskt. Jag tror vi har spärrar som blockerar det vi försöker uppnå och vi måste ibland stanna upp och fundera på varför de är där och hur vi kan få bort de eller jobba runt de. Se problemen som utmaningar!  

Jag måste ju nästan visa att jag faktiskt tränar! :)