lørdag 22. desember 2012


Så är det snart jul och allt är klart för att ha en mysig julhelg!

Jag är inte så mycket för att prata om vikt och viktreducering vid juletider. Jag tycker att till jul hör det till att äta och dricka och ha det mysigt! Vi har en matkultur vid jul och den tycker jag att vi ska ta vara på!

Många blir hysteriska innan/under/efter julen. Innan så glädjer vi oss och efter så har vi ångest av all mat vi stoppat i oss. Det är ju en del av traditionen det också!
Så låt det vara så!
Inte stressa upp dig för att du EN vecka av årets 52 faktiskt bara njuter av vad du äter, det är de andra 51 som är avgörande!

Jag föreslår däremot en lite utmaning såhär vid juletider!

Eftersom vi låter maten och godsakerna vara heliga så kan vi väll tala om träning!

Jag SKA under julhelgen: 23-31 december träna 40 min innan dagen börjar!
Hur tänker hon nu undrar ni?
Jo, om man liksom kliver upp och gör undan träningen innan själva dagen börjar så slipper man liksom tänka på det mera!
Såklart kan man ju träna mer under dagen om man vill det men jag ska se om jag kan få det till en rutin att var mer aktiv med träningen på morgon.
Så då tänker jag utmana dig som läser att göra samma sak!

40 min utav en hel dag är INGENTING men slå ihop det under hela julveckan/helgen så blir det ju ganska mycket! Och tänk på vad underbart att man efter jul kanske kan vara i bättre form än innan!!
I alla fall inte i sämre
J

Så återkommer jag under helgen och nyåret med bildbevis på att jag tränat VARJE morgon!!

Passar också på att önska alla bloggläsare en riktigt God Jul!!!  

tirsdag 11. desember 2012


Energi är inte alltid underbart!

Ska jag dela med mig om vad som motiverar mig att träna och äta nyttigt så ska jag också dela med mig när det inte är helt bra!

Ibland så är det så att livet rusar så fort att man inte hinner med.
Det gjorde just det för ett tag sedan!

När man tränar så får man en massa ny energi. Man blir så glad och hinner med att göra mycket.
Så då tar man också på sig att göra mera. Allteftersom tiden går så ser man inte att det blir lite för mycket. Helt plötsligt så har man inte tid till mer träning och man slänger bara i sig maten för att hinna vidare. Och all denna energi man hade är helt bortblåst! Men ansvaret på det man tagit på sig är kvar!

Som tur var så hann jag ta tag i det i god tid. Det gick inte så långt och jag hade de verktyg som skulle till för att repa mig snabbt igen!
Och som alla vet att när man är trött och sliten så har man dåligt immunförsvar så när jag ändå varvade ner så tog jag en förkylning också.
J

Man måste tänka om och hitta tillbaka till energin och som jag talat om tidigare, hitta balansen.

Jag hittade tillbaka genom att vila och umgås med familjen. Det är Hos och Med dom jag fyller på energi och blir mig själv igen!

Nu är jag tillbaka i träningen och börjar repa mig från förkylningen.
Ha ni tänkt på att det ibland är lite skönt att vara lite förkyld (bara lite). Man får ligga i sängen och läsa tidningar och har man tur (som jag har) så blir man lite ompysslad. Som att kroppen får en paus, en möjlighet att vila upp sig!

Men SÅ, när man gjort det några dagar så måste man ta på sig träningskläderna fortsätta med sitt liv.
DET är underbart!

Jaja, nog om sånt.
Vad gör Camilla nu då? Vad är hennes senaste utmaning. Jo, det tänkte jag att jag skulle dela med mig av.
ÄTA SAKTA!
Då ska man bli ”bättre” mätt och inte äta så mycket. Det är när vi äter fort som kroppen inte hinner säga ifrån att vi är mätt, vilket gör att man över äter!  Jag gjorde detta för några månader sedan och tusan det var effektivt. Mådde bra i kroppen och var faktiskt mätt längre. Men som jag skrev tidigare så glömmer man bort efter ett tag och man kommer in i gamla ovanor!
Så nu är det bara att ta en bit, lägga ifrån sig maten och tugga. Så börja om från början igen!



                                                           Lunch efter träning är den bästa !!

Tack för att ni läser och lyssnar på min berättelse!

Jag återkommer med en utmaning till er alla över julen!

//Camilla

torsdag 1. november 2012

Tacka Formsvacka!


Vad gör man när man går från 100 till 0 under 24h?

Det har jag just fått uppleva. Kroppen la bara av.
Jag orkade göra det absolut viktigaste men all träning och aktivitet var som ett maratonlopp.

Jag blev tvungen att ta en paus. Stanna upp och tänka efter.
Jag älskar att hålla ett högt tempo. Både när det gäller träningen och livet generellt, men det kommer också med ett pris. Man kan fort bli extremt trött.

Jag har ibland varit dålig på att lyssna på kroppen, har en tendens att tränga undan när det börjat ta på, bli jobbigt! Men jag blev väldigt tacksam när kroppen la av en stund. Det gav mig som sagt var tid att fundera och tänka efter.
Varför hade träningen blivit viktigt för mig?
Varför sa kroppen ifrån?
Kan jag hålla högt tempo utan att kroppen tar skada?

Kan inte direkt säga att jag fick svar på alla mina frågor men jag satt stilla så länge att jag hann ställa dom i alla fall! J

Träningen är viktig för mig för den har gett mig ett nytt liv. Jag orkar mer och mår bättre.
Det betyder då nödvändigts vis inte att Ännu mer träning gör att jag orkar Ännu mer.
Här kommer vi till det magiska order balans igen.  Och det faktum att jag är väldigt dålig på att planera.

Formen kom tillbaka efter ca 10 dagar! Lite seg de första träningspassen men sen så var allt som vanligt!
Det var faktiskt ganska skönt att känna känslan av att kroppen hittade tillbaka till där den skull vara.

Så kan jag fortsätta att hålla ett högt tempo? Ja, jag tänker göra det! Jag tänker bara planera bättre så att jag inte tänker och stressar över träningen när jag inte tränar. Jag har en tendens att lägga mycket av träningen till helgerna vilket gör att när helgen kommer så blir det ingen avslappning alls. Det blir på så sätt ingen skillnad på vecka och helg.
Nu ska jag testa i några veckor framöver att lägga in träningen på veckorna så att när helgen kommer kan jag välja lite själv vilken typ av aktivitet jag vill göra.

Med två jobb och skola så är det ibland lite väl mycket även för mig.
Då är det skönt att ta på sig träningskläderna och träna. Tacksamhet för att man just KAN träna och ha det bra! Så därför vill jag Tacka Formsvacka.

onsdag 10. oktober 2012

Blir det Champagne snart?!


Jag har ju som sagt börjat träna uthållighet och det fungerar så väldigt bra. Har redan ökat två minuter och det känns bra. Får inte blodsmak i munnen längre så det är ju ett framsteg J
Återhämtar mig snabbt och formen efter är väldigt bra.
Jag har också lärt mig att det går att ta i lite till när man tror att man är trött. Jag har alltid varit dålig på uthållighet, ger upp fort och låter bli att pressa mig. Men nu känns det som att jag börjar lära mig hur man kan ta i lite extra. (Återkommer om det senare).

Så vill man ju så gärna öka tiden och hastigheten hela tiden.
Skynda långsamt är liksom inte min grej. Jag vill klara allt på en gång, helst igår. Så detta är ju bra träning på många olika vis. Får träna både kroppen och träna mitt tålamod.

Kan det snart bli Champagne?

Jag har ju jobbat mycket med mitt hat och min stress till vågen och när jag slutade stressa över det så gick jag faktiskt ner.
Jag väger mig ca en gång i månaden nu och den 22/9 så var det -18kg.
Herre gud, jag har gått ner 18 KG!!!!
Ibland så måste jag titta på gamla bilder för att se det själv och då blir jag så förvånad. Jag har lagt om hela mitt liv med kost och träning och det ger resultat!!! DET GER RESULTAT!!!
Så snart kommer vi till slutet av denna månad och då är svaret.
Har jag nått mitt första stora mål?
Att gå ner 20 kilo.
Ska jag börja lägga champagnen på kylning?

Vad sker då om jag inte är där ännu?
INGENTING!
Visst så kommer jag kanske att vara lite besviken men jag kommer att fortsätta på samma vis som innan.
Det finns bara ett sätt för mig att göra det förnuftigt på: Äta rätt och träna!!

tirsdag 11. september 2012

Våga Vägra Våg


Du har tränat i fem timmar den veckan, jobbat hårt och inte ätit för mycket och haft en varierande kost. Du tycker själv att du ligger bra till. Så kliver du upp på den där jäkla vågen och ser att inget förändras. Kanske så visar det till och med MER!!
Så kommer den där frustrerande känslan av att allt varit bortkastat. Till ingen nytta.
Man börjar tvivla på det man gör:
– Varför går jag inte ner?  
– Vad gör jag för fel?
– Varför håller jag på?

Men låt oss sätta oss ner och tänka förnuftigt på detta:
Varför är det så viktigt?! Eller rättare sagt, vad spelar det för roll?
Jag har under en lång tid varit väldigt upptagen med att väga mig och kolla så att det går åt rätt håll och på många sätt så har det just det, även viktmässigt. Men det som har frustrerat mig väldigt är just varför den inte visar större viktnedgång än vad man förväntar.
Så då drar jag ner ännu mer på mat och ökar träningen och fortfarande denna eviga stress över vad vågen visar.
Så jag fick helt enkelt i läxa att inte väga mig!!
Skrattade lite åt det. Herre gud! Kan ju inte vara så svårt att låta bli att väga sig.
Men tänka så fel man kan ha?!
Jag har så förlitat mig på att få bekräftelse av ”annat” att jag gör det rätt att jag nästan inte kan låta bli att väga mig.
Hur ska jag då veta om jag gör rätt?
Jo, väldigt enkelt!!
LITA PÅ MIG SJÄLV!!

                (OBS! Vågen på bilden har inget personligt förhållande till texten!)


Om jag en vecka har ätit varierande, tränat och mår bra i kroppen. Kläderna sitter lösare och energin är på topp. Då har jag ju egentligen lyckats!

Jag blev tvungen att gå tillbaka till utgångsläget: Varför började jag träna?
Jo! För att bli i mitt livs bästa form! Just det!!! Inte för att vågen ska visa rätt antal kilo.
Jag är ju första prioritering.
När jag har stressat för vågen och vikten så har det blivit en mental spärr. Jag fick prestationsångest och detta förhindrade viktnedgången, kroppen låste sig helt enkelt. Den hade ju fullt upp att hantera all stresshormon i kroppen.
Stressen av att väga mig har förstört viktnedgången. Ganska ironiskt att tänka på.
Så jag tänker låta bli!
För min egen skull så tänker jag Våga Vägra Vågen!

tirsdag 4. september 2012

Uthållighet!!



Just nu så försöker jag träna uthållighet. Först och främst den fysiska uthålligheten.
Jag använder löpbandet och det går väldigt bra. Lite över förväntan bra faktiskt.
Jag brukar springa intervaller och det fungerar bra, men så kommer vi till den biten när det är längre än några minuter. Då ger jag fort upp, blir ”trött” och orkar inte springa längre.

Men nu är det så att jag skulle vilja hålla ut längre, jag vill kunna hålla ett bra tempo under en längre tid. Så då började vi med att se hur länge jag klarade att springa/jogga. Det visar sig då, helt plötsligt, att jag klarade mig mycket bättre än jag trodde. Jag kunde pressa mig själv och inget drastiskt hände!

Konstigt!
Det tog mig lite tid men så fattade jag: UTHÅLLIGHET!
Jag har aldrig varit bra på att hålla ut när det tagit på lite. Jag lägger oftast ner något när jag möter motstånd eller saker blir jobbigt. Som att jag liksom inte orkar ”ta i”.
Jag har den sista tiden funderat på varför.
Är det för att jag tror så lite om mig själv att jag inte ens orkar försöka: ”det kommer ändå inte att fungera så varför bry sig”.  ”varför skulle jag fixa det” osv. osv.

Men på den sista tiden har jag sett att jag kommer ganska långt om jag bestämmer mig. Jag kan liksom inte bara ge upp vid minsta lilla motgång. Det som också är så underbart är just insikten i att man kan pressa sig lite längre än vad man tror, både fysiskt och mentalt.
Dock tror jag på att allt har sin tid och att vi måste skynda långsamt.

Jag försöker hela tiden att jobba med det mentala samtidigt som jag tränar. Jag tror på en helhet i kroppen och vissa veckor är det jobbigare mentalt än fysiskt. Jag tror vi har spärrar som blockerar det vi försöker uppnå och vi måste ibland stanna upp och fundera på varför de är där och hur vi kan få bort de eller jobba runt de. Se problemen som utmaningar!  


Jag måste ju nästan visa att jag faktiskt tränar! :)

onsdag 15. august 2012

Vad vinner folk på att klaga?


Vad vinner folk på att vara sur, bitter, elak eller att klaga konstant på saker runt sig?

Jag kliver upp varje morgon och är tacksam för att jag gör just det!
Jag klär mig och går på jobbet, hälsar God morgon till de jag möter. Ger dom ett leende.
Jag tackar för maten på restauranger, lämnar dricks vid bra service och talar gärna om när jag är nöjd eller glad.
Jag brukar också tala om för folk att de är fina eller att jag tycker om dem.
Jag ger folk en kram ibland bara för att jag vill göra det!

Jag förväntar mig aldrig något tillbaka, men får otroligt mycket ändå! J

Jag hade nyss ett samtal med en person som sa: Varför ska jag ge något åt andra, jag får ju inget tillbaka själv.
Det gjorde så ont i mig. Som ett slag i ansiktet.
Finns det folk som tänker så?
Ja, det gör väll det

När man ger något till en annan människa, ser att de blir glada och kanske rörd. Eller hur glad kyparen blir av att man ger en komplimang av maten och servicen eller bara tacka kassörskan när man är på väg ut ur affären!
DÅ får man det tillbaka, man blir varm i kroppen och fylls av stolthet. Man får kanske ett tack tillbaka eller man går ut därifrån med vetskapen om att kanske så ger den personen lite till nästa och så nästa osv. Visst är det härligt att tänka på att vi kan ge andra utan att själva förvänta oss något tillbaka.

Jag tycker om att vara trevlig mot andra. Det gör mig glad att vara en glad person, och jag är helt övertygad om att jag håller mig friskare när jag får vara glad och sprida lite glädje runt mig.

Men hur orkar man gå, dag ut och dag in med tankegången: Jag får inget och då ska ingen annan heller få!!???

Jag är helt övertygad om att vår grundinställning till livet speglar vem vi är och vad vi gör. Det måste vara slitsamt att tänka negativt om enkla saker. Och hur tänker de då vid väldigt avancerade uppgifter?

Låt oss tänka lite:
Om vi skulle kunna, alla, bara för en dag, göra EN annan människa glad. Tänk dig hur fort det kan spridas om alla ger lite glädje till någon.
Skicka ett sms, krama någon, titta någon i ögonen och säga Tack.
Känn efter också hur du känner dig inne i kroppen när du sagt något snällt. Känn hur du själv blir glad eller varm. Kanske även stolt över det du gjort för denna eller dessa människor!
Det kostar så lite men ger så mycket!
Testa!! Bara en dag, en person!!

mandag 6. august 2012

Trampa på!


Då har jag gjort det!!
Herre gud, jag som avskyr att träna när andra ser på har genomfört Flyktningerittet 3,5 mil.
Måste bara få säga att det gick så över förväntan bra!
Blev dock själv på turen då Asgeir fick punktering efter ca en mil.
Det blev lite jobbigt eftersom jag är så van att han är med.
Men han så åt mig att trampa på så då gjorde jag det!

Måste bara slå ett slag för cykling generellt.
Det är väldigt bra träning.
Har i alla fall varit för mig. Jag håller hög och jämn puls, använder stora muskelgrupper i kroppen och jag älskar friheten som den ger.
När man börjar bli i bättre form och orkar mera så är det som att det bara inte finns annat i världen.
Man cyklar och cyklar och mår bättre och bättre.

Asgeir följde mig hela vägen och stöttade.
Han var också på skolan och tog emot mig.
Men det är liksom inte bara Asgeir som stöttar. Alla ni som läser detta eller som stannar och ger mig en kram och önskar mig lycka till.
Alla sms eller inlägg som visar att folk bryr sig. Det är så över förväntan! Tack snälla!
                                                    Asgeir 5 Augusti 2012 Kvesjøen runt! 

Vad motiverar mig mest?
Att jag ska bli mitt bättre jag. Träningen i sig och känslan efter ett träningspass är all motivation jag behöver just nu.
Sen är det ju kul att gå ner i vikt också
J.
Men att utmana sig själv är det viktigaste man gör när man tränar.
Tävla mot sig själv och sina egna tider.

Jag kom cyklande in där på skolan och det var otroligt roligt att stå och prata med andra som cyklat hur dom tyckte att det hade varit.
Då fick jag en liten annan tanke på det hela.
Det med att inte våga träna inför andra.
Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt eftersom jag alltid trott att jag varit dåligast på allt.
Jag var så rädd hela morgonen att jag skulle bli sist och att alla skulle behöva vänta på mig, jag startade längst bak för att inte bli alltför besviken när folk kom och cyklade förbi.
Men plötsligt: JAG började ta igen folk, jag cyklar till och med förbi en del.
 JAG, som alltid har varit sist och i dåligaste formen cyklade förbi folk och höll ett bra tempo hela vägen.
Den största glädjen jag någonsin känt. Träningen har fungerat och gett resultat!
Kan man önska sig mer?
Det var inte heller jobbigt att träna med andra. Det var faktiskt väldigt trevligt.
Alla med samma mål. Komma fram och få lite mat
J, att ha en fin tur!
Men inte nog med det.
5 Augusti cyklade vi runt. Kvesjøen runt.
Ca 5 mil!!
Härligt Härligt!!
Jag fick använda alla motivationstekniker jag någonsin lärt mig för man blir ganska trött efter några timmar. Men lyckoruset när man kommer hem och inser att man klarat av något man för några få månader sedan aldrig skulle kunna tänka sig klarat av är helt magiskt!!
MAGISKT var ordet!!

                                                             

Så kom igen, kliv upp ur soffan. Börja träna till nästa år så ses vi på Stortangen skola och tar en banan och skrattar åt hur väldigt roligt det var!

onsdag 25. juli 2012

Fet i Huvudet?!


Någonstans på St Olavs Hospital....
Hon liksom böjer sig fram som om hon ska tala med ett barn:
- Ja, jag ser att du sliter lite med vikten.
– Ja visst, fast jag har ju gått ner 16kg så jag anser att jag är på god väg.
– Oj, vad bra. Fortfarande med en patetisk barnröst.
Jag sitter och funderar på vad hon vill fram till. Jag ska ju liksom bara kolla mitt knä.


– Har du funderat på att kontakta en klinik för att få hjälp med din fetma?
Ingen fråga om hur jag lyckats innan, inget om mina matvanor eller min livsstil.
Så böjer hon sig fram och tittar i mina ögon och frågar:
- Har du hört talas om BMI?
Seriöst vad sitter kärringen och säger?!
– Ja helt klart som sagt var, jag har jobbat mycket med det sista året så jag vet exakt hur illa det är.
Men det bryr hon sig inte om. Hon berättar hur det fungerar och hur mycket det ligger över gränsen.
Shitt, jag är här för att få hjälp med mitt knä.
Så måste hon ju då berätta hur farligt det är att vara överviktig och hur alvarligt jag måste ta det.
– Vet du att du hur stor risk det är att du får en hjärtinfarkt.
Jag ville bara bli färdig med samtalet så fort som möjligt så jag lät henne hålla på.
Inte EN gång frågade hon om min livsstil.

Jag kom inte ut ur det där mötet med något nytt. Hon tyckte säkert hon var väldigt pedagogisk när hon med sin löjliga barnröst var vänlig att skrämma skiter ur mig.
Tror hon inte att jag vet?!

Varje dag måste jag ta hundratals beslut om vad jag inte ska eller ska göra. Vad jag bör och inte bör äta. Hur många träningstimmar jag gjort och lägga upp en ny träningsvecka innan den förra är slut.
 Jag måste hela tiden ligga steget före med mellanmål och matplaneringar så man inte faller för frestelser.
Ibland är det ganska jobbigt men JAG GÖR DET. Och jag gör det oftast med ett leende!!!

Det är som sagt var inte första gången jag upplever att bli talad till som ett barn när det kommer till min övervikt.
Vad tror dom? Att fettet sätter sig runt i hjärnan så att man blir dum också.
Nej, denna gång var det inte jag som var fet i huvudet.

Så snälla nästa gång jag är utanför denna bygd och besöker ett sjukhus eller liknande:
Fråga hur jag mår, fråga mig hur mycket jag tränar eller hur min kost ser ut så kanske jag skulle kunna ge en mer rättvis bild av vem jag är.
Jag är inte bara fet.
PS!! Kom ihåg att hejja på mig på lördag

tirsdag 10. juli 2012

Låt oss vara oss själva istället!


Har just avslutat en helg med mycket träning.
Cyklade Kvelia – Storflon Lördag och gick tur i Hällingsåfallet på Söndag.


Cyklingen gick långt över förväntan. Höll bra tempo hela tiden och det var en enorm skillnad från förra året.
Det visar ju bara på att det fungerar. Lägg ner tid på träning så ger det så otroligt mycket mer tillbaka.
Träningen har gett mig frihet och kontroll över min egen kropp. Jag har längre uthållighet nu och får mer utav varje träningstillfälle. Jag vill bara förtydliga att om JAG kan så kan du också.
Innan så hatade jag allt som hade med träning att göra. Trodde aldrig jag skulle få uppleva den dagen då jag åker hem tidigare från jobbet bara för att få ge mig ut på en lång cykeltur.
Utmana dig själv. Tävla mot dig själv i tid eller distans och var stolt över vad du gjort.

Jag vill också passa på att skriva om något annat idag som gör mig lite upprörd.
Läste om att man nu forskar på ett vaccin mot övervikt!!
Jag ska inte uttala mig så mycket om denna forskning eftersom jag inte vet hur det går till.
MEN SERIÖST!! Ska vi ta en spruta för att förhindra att vi är olika. Vad blir då nästa steg. Ta ett vaccin så undviker du små bröst, bruna ögon eller korthet?!? Ska vi eliminera olikheter?!
Jag är tacksam för att jag blev överviktig. Det gav mig en ypperlig anledning till att ta tag i mitt liv. Och som många av oss överviktiga kan erkänna, är att vårt destruktiva levande har med andra saker att göra. Jag tror övervikten är en biverkning av andra problem, inte själva problemet i sig.
Okej säger ni, varför vill jag då träna och gå ner i vikt om jag är så stolt över olikheter.
Först så är det skillnad på att ha former, vara kurvig men i god form, eller den andra sidan och det är övervikten med alla de biverkningar som följer. Jag var där och upplevde den sidan och där vill ingan vara.  
Men det betyder inte att jag vill vara någon annan än mig själv. Jag vill bara vara ett bättre mig själv, ett friskare och piggare mig.
Jag skulle aldrig ta ett vaccin mot detta. ALDRIG!! Vad skulle jag då ha lärt mig?
Övervikt är ett tillfälligt tillstånd inte en sjukdom!

Ta fem minuter. Sätt er ner och tänk er en vanlig dag på stan.
Hur skulle det se ut på gatan, i affären, på jobbet eller på bussen om vi alla var exakt samma form, om vi alla såg likadana ut.
Själv finner jag tanken ganska skrämmande. Jag älskar människors olikheter för det gör att vi alla kan blomma på vårt vis!
Vi kan istället tala om hälsa för alla former. Smala, tjocka, korta och långa. Vi behöver alla träning och bra kost för att hålla oss friska. DET skulle vi lägga pengar på att forska om!!
Så låt oss sluta leta perfektion. Låt oss vara oss själva istället.


mandag 25. juni 2012

Inre dialog



När jag började skolan så fick jag en fråga vad jag hade för inre dialog.
Alltså, vad sa jag till mig själv i olika typer situationer. Utan att gå in på det i långa banor så var inte min inre dialog särskilt uppmuntrande.

Vad säger du till dig själv?
Hur är din inre dialog?

Hur menar du nu är det någon som frågar? Spelar det roll vad jag säger till mig själv. Är det inte vad jag gör som betyder mest. Jo visst för all del, men tänk att få bägge då?!
Om du står inför en utmaning, (jag tycker inte om ordet problem, så jag använder mig av ordet utmaning) vad säger du till dig själv då? Säger du något som t.ex:
”Nej detta klarar jag inte”
”Det blir för svårt för mig”
”Det finns andra som klarar detta bättre”

När man säger så till dig själv och känner efter hur det känns i kroppen.
Man liksom sjunker ihop lite, blir kanske lite dyster också inte så motiverad och glad.
Så blir man kanske osäker på sig själv och den utmaning man står inför.

Vi vänder på det:
”Detta ska gå bra”
 ”Jag ska genomföra så bra som jag kan”
”Detta är en bra situation för mig att träna på”

När man säger sådana saker till sig själv så sträcker man på sig, ta djupare andetag och fokuserar på uppgiften framför. Man får en helt annan inställning och förutsättning.
Vi har väll, de flesta av oss, skrattat till Sällskapsresans: ”Jag är inte rädd, jag kan flyga”.
det är löjligt men faktum är att det fungerar.
Om vi ”tvingar” oss själva att tänka positivt om oss själva och de situationer vi står inför så kommer det tillslut att bli ren rutin att tala positivt till sig själv.

Bara att ändra kroppsställning kan göra underverk. Sluta upp med att sjunka ihop inför svårigheter.
Sträck på er och titta framåt!
Det var en gång någon som sa att: ”Det är svårt att vara sur när man går och tittar upp.”
Försök!
Tänk på en sak. Kanske en utmaning eller situation du är lite osäker på. Så går du och tittar ner. Känn hur kroppen reagerar fysiskt.
Så tänker du på samma situation igen och tittar uppåt. Hur reagerar din kropp och hur känns det?!?

Jag vet! Ganska spännande att leka lite med detta. Tanken och kroppen samspelar och det är upp till oss att tolka vad som blir riktigt för oss.

onsdag 13. juni 2012

VIKTigt
(del 2)

                 
(Före: Juli 2010)                                                          (Under tiden: Juni 2012)

DET FUNGERAR!!! :))
Det underbara med att vara överviktig är just att det går att göra något åt det! Visst är det fantastiskt! Jag vill dock tillägga att inget av detta fungerar som det ska om man inte har den rätta inställningen och/eller motivationen. 

Det viktigaste tipset jag skulle vilja ge är att lägga upp din miljö runt dig så att du inte kan misslyckas.
Jag har under hela tiden haft en bra dialog med professionella människor som vet vad de talar om. Jag har hela tiden folk som kolla in hur det går. Väger, mäter, kollar kosten och stöttar mig.
Det gör att det känns som ett tjockt nät runt mig som jag inte kommer ur. Jag vet att hade jag spårat ut så hade de dragit mig in igen. Underbar känsla!!

När jag började gå ner i vikt så blev min tillvaro så mycket lättare.
Jag har lättare att ta mig upp och ner från golvet, flåsar inte när jag hämtat posten och jag får lite bättre självförtroende för varje kilo jag tappar, jag har slutat gömma mig och min personlighet.   
Det handlar inte bara om att fysiskt gå ned i vikt, det handlar om att lära sig hur kroppen fungerar. Vad mår jag bra av? Vad fungerar för mig? Jag tror inte att det finns något facit över hur man ska göra och vad som är rätt och fel. Det enda felet man kan göra är att inte göra något alls.
Det går inte över av sig själv och det finns inga enkla lösningar.  

Visst det är lätt att säga när man har en bra dag då allt ligger tillrätta med kost och motion. Men vad med de dåliga dagarna? Ja, vad med dom?
Dom kommer men det är bara DU som kan bestämma hur de dagarna kommer att vara. Bestäm dig för att göra det bästa av situationen. Bestäm att det är okej med EN dålig dag för att sedan gå tillbaka till de bättre dagarna. Ja, men det är enkelt för dig att säga, du har ju kommit en bit på väg.
Ja visst! Men jag måste också ta val varje dag för att inte gå tillbaka till dåliga vanor. Det handlar om att bestämma sig för att göra det. Du har ju kontrollen själv. Det är just det som är det viktigare här: Din kropp. Dina val.

Varför ska man gå igenom allt detta som är så jobbigt?
Det är ju bara jobbigt om du väljer att det ska vara det. Jag tycker att det är fantastiskt. Helt enkelt underbart att jag för varje dag lär känna mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Visst krävs det lite träning till att tänka positivt och vara optimistisk för allt. Men på samma sätt som kroppen så kan man träna tankegången.
Återkommer om just det ämnet väldigt snart!
Vikt är VIKTigt.
Övervikt är ÖVERviktigt.
Just för att den för med sig biverkningar psykiskt som fysiskt. Men på samma sätt som man hamnar där så kan man ta sig ur det. Det är inte en livstidsdom man får när de säger man är överviktig.
Det är ett tillstånd man är i just DÅ. Fråga istället: Vilket tillstånd vill jag vara i om några månader/år?  

fredag 1. juni 2012

VIKTigt!


VIKTigt!
(Del 1)

Det jag och bloggen ska försöka inspirera till är att motivera människor att träna och förändra livet till det positiva.
Det jag nu ska skriva lite om är mer att motivera folk som vill, håller på eller önskar att gå ner i vikt.
Detta är del 1, om att börja ta tag i saker.

Jag minns inte helt när jag la på mig min övervikt.
Man har hela tiden ursäkter för sin viktuppgång och man har också förklaringar varför man inte har tagit tag i det.
Men jag fick nog.
Efter alla världens jäkla ursäkter så visste jag inners inne att det satt i mig att göra det.

Det första steget till förbättring är att erkänna problemet.
Så när jag visste att vikten var mitt problem och mitt ansvar så var det ju bara frågan om hur man ska skulle gå till väga.
Jag funderade för några år sedan på att genomföra en operation, men för mig (läs detta noga) FÖR MIG har operation alltid varit sista utväg. Jag har stor respekt för er som gjort det och för er som ska. Jag vågar helt enkelt inte.
Det som också har gjort att jag inte övervägt operation i nuläget är att jag ville veta vad jag gjorde fel.
Vad var det ”normalt” stora människor förstod som inte jag förstod? Hur kan andra ha gått ner i vikt och klarat det? Detta är stora frågor och jag var inte helt säker på vad jag gav mig in på när jag började undersöka dessa frågor.

Det är inget roligt med att vara tjock. Om man bortres från alla fördomar, så sitter man ändå kvar med: Dåliga knän, trött i ryggen, jobbigt att kliva upp från golvet.
Vardagliga saker gör att man flåsar som efter ett maratonlopp. Det är bara en del av den fysiska biten. Så har vi den psykiska.
Men det är så tråkigt att prata om att vi skippar den biten idag. Denna blogg ska ju vara uppmuntrande J

Försök inte för hårt!! Men sluta att ”unna” dig hel tiden! Sluta ljug för dig själv! Du blir inte smalare av att äta skitmat! Man dör inte heller av att äta det några gånger ibland, men låt inte ibland bli ofta för då är du precis där du startade. (Återkommer om mat vid ett senare tillfälle)
Ta tillbaka kontrollen över dig själv, jobba med det som är jobbigt. Ring folk som du vet skulle stötta dig och skit i de som inte gör det.
Låter jag sträng?
Kanske men ibland så måste man öppna ögonen och det bästa sättet att göra det på är att säga åt sig själv.
Jag avslutar denna del med en fråga som jag alltid ställer mig själv när det kommer till mat eller annat som jag inte skulle ha gjort.
Kommer detta att göra mig lyckligare, och att komma närmare mitt mål?


Jag avslutar också med bilden på vart jag var när jag startade, Juli 2010
Det är inte helt bekvämt för mig att lägga ut denna men jag vill så gärna visa att man kan göra något åt det!

                                                               (Juli 2010)

tirsdag 22. mai 2012


Träningsläger och första målet avklarat.

Den 10 maj reste vi till Gotland för att genomföra det Asgeir kallade träningsläger.
Jag skulle mer kalla det ”En liten mer aktiv semester.”
J
Men det finns något helt magiskt över Gotland och man blir nästan lite religiös när man knyter på sig skorna och går en lång morgonpromenad.


Det blir faktiskt något helt annat att få träna i andra omgivningar.
Det blev spännande och nytt och man glömde lite bort att man tränade. Att gå runt ringmuren på Gotland och det är 15 grader varmt halv tio. Då är man bara otroligt nöjd med tillvaron.  

Så for vi hem och planerade att genomföra första målet.
Lördag den 19 skulle vi gå från Kvelia till Storflon. Det är 2,5 mil men det skulle vi klara, vi hade ju varit på träningsläger
J.

Så kom den stora dagen och klockan 14.50 började vi gå.Turen:
Kvetangen 38min Kvemon 1h 13min
Kveeidet 3h 13min Murumon 4h
Storflon 5h 52sek


 
Camilla på Kvemon

Herre gud vad sakta det går att GÅ.
Jag trodde vi skulle klara turen på tre timmar. Hahaha.
Jag var absolut inte förberedd på att det jag upplevde.
I början var det så fint att gå och kroppen kom riktigt igång efter en timme.
Allt fungerade fint och vädret var perfekt.
Efter två timmar var jag fortfarande i fin form och jag tyckte hela turen var underbar. Efter tre timmar var jag ganska nöjd, vi passerade Bjørkås och där började jag känna lite i fötterna. Då är det roligt att veta att du har över en mil kvar. Vi kom fram till Kveeidet efter tre timmar och där blev vi tvungen att sträcka ut lite. Kroppen började protestera efter tre och en halv timme. Jag tittade upp någon gång ibland för att inse att det var bara att fortsätta gå.
Vid Murumon hade jag ett bra samtal med lammen och vi kom överens om att jag var ganska sjuk i huvudet som fortsatte gå.
Den sista timmen var extremt tung. Man börjar ifrågasätta varför och det gäller at få bort tankarna på smärtan i fötterna.
Formen generellt var helt okej men mitt dåliga vänstra knä och fot gjorde fruktansvärt ont. Men så tänker man: Har jag tagit mig hit så vill jag nå mitt mål.
(man är aldrig ensam när man har en påse Selskapserter :) )

Det är en fin gräns mellan att pressa sig att nå ett mål och pressa sig för långt.
Jag vet fortfarande inte om jag pressade för långt.
Men JAG KOM I MÅÅÅÅÅÅÅL!!!
Jag klarade av mitt första stora mål!

Träning ger mig så otroligt mycket och för varje träningspass så blir jag mer och mer nöjd med mig själv och inser att jag och min kropp kan göra mer än vad jag någonsin trott.
Jag måste passa på att tacka coachen som tog detta med träningsläger på största alvar :)
Asgeir gick med mig varje steg och när jag inte visste om jag orkade så sa han bara glatt: Vi är snart framme nu Älskling.
TACK!!!

torsdag 10. mai 2012

Mål och Målsättningar



Herre gud vad tråkigt det låter.
Nästan så man blir trött innan man börjat träningen. Men tro mig det är inte så farligt.
Just nu studerar jag till Licensierad mental Tränare och är snart färdig med första av två år.
Där har vi läst mycket om mål och målsättningar men jag har under skolgången haft lite problem med vad det handlar om.
Jag har helt klart tänkt lite för avancerat, när det egentligen är ganska enkelt.
Hur kom jag på att det var enkelt?  
Låt mig berätta.
Jag och Asgeir (min man) var ute och gick en dag och så säger han att nästa gång så ska vi gå DIT.
Jag tyckte kanske att det var lite långt så jag var lite tveksam men så tänkte jag att det var ju egentligen bara att sätta ett ben framför det andra tills man var framme.
Vi genomförde den långe turen på ca två och en halv timme. När vi kom fram till målet så blev jag otroligt nöjd med mig själv.
Jag fixade det!!
Det kanske låter löjligt men så bara fattade jag. Jaha. DETTA var en målsättning.
Ganska enkelt: Man säger att DIT ska jag och så tränar man inför det och så gör man det.
J
Alltså för andra så är inte en liten promenad på några timmar så stort men jag tycker inte om att jämföra mig med andra.
Det bästa resultatet får jag om jag tävlar mot mig själv.
Det är också för att då vet jag att jag alltid vinner.
J
Så det gav det mersmak och på väg hem började vi sätta upp nya mål om var vi skulle och hur vi skulle träna fram till de målen.  
Man får en enorm kick av att genomföra ett mål.
Det jag har upptäckt är hur man automatiskt sätter större och mer avancerade mål allteftersom man klarar de.
Så nu har jag två stora mål att genomföra:
1) Att gå från Kvelia till Gäddede
2) Att cykla från Kvelia via Björkvattnet till Gädddede.
Det ska bli så otroligt roligt. Vi har satt datum men eftersom jag är lite väderkänslig så tar jag inga långturer i regnet så jag lovar inte att det sker på de datum. Man vill ju inte förstöra frisyren
J



 Så hur tränar man till dessa turer då? Jo man åker till Gotland på semester, eller träningsläger som Asgeir kallar det.
(bilderna är från en tidigare resa dit)

Så varför inte göra det. Planera semester men ta med träningskläderna och se vad som händer.
Kanske så är det roligare att träna någon annanstans?!
Ni ska få veta hur det gick när jag kommer hem!

Camilla

tirsdag 8. mai 2012


Hej och välkomna till min blogg.    

Först så vill jag bara säga att jag inte skriver denna blogg för att folk ska tycka synd om mig eller för att skryta om mig själv. Jag skriver den för att motivera och inspirera andra människor att göra något positivt med sin hälsa. Jag använder också skrivandet som någon form av terapi. (återkommer till det senare i bloggen.) Jag kommer att skriva om kost och motion, och tankar kring detta. Jag har ingen utbildning så jag skriver ENDAST om vad som har fungerat på mig och min hälsa. Som sagt ovan så ska denna blogg endast fungera som motivation och en plats där jag och de som vill läsa kan diskutera allt mellan himmel och jord. J
Samtidigt som detta ämne inte alltid är så roligt så tycker jag att man ska ha en positiv attityd till det mesta och det hoppas jag ska återspeglas i bloggandet.        


Jag skulle kunna lägga ut en massa orsaker till varför jag gick upp i vikt men eftersom jag tror på att fokusera på framtiden så anser jag inte att det är så viktigt VARFÖR jag gick upp i vikt eller NÄR. Fakta är fakta och fakta är att nu är det så här.
Jag började med träning för ca två år sedan. Jag hade problem med ett knä och skulle börja sjukgymnastik. Jag är så otroligt glad, idag, att jag mer eller mindre blev tvingad till att börja träna. Det gav mig en otrolig möjlighet att börja röra på mig och lära mig om träning.
Det gick ju inte helt in i början kan jag ju säga er. Min stackars man försökte få mig fatta att det skulle bli lättare och lättare allt eftersom, men jag tyckte bara han babblade.
J

Det tog ytterligare ett år innan jag fattade allvaret av allt detta
I Mars 2011 började jag lägga om kosten till LCHF (low carb high fat) och jag började sakta men säkert gå ner i vikt. För att vara helt klar på denna sak. Jag tror inte jag hade fått samma resultat om det inte var för att jag parallellt tränade under tiden. Jag tror inte på dieter utan jag tror på ändrad livsstil, därför så tog jag det inte för långt utan jag balanserade kosten så att det fungerade för mig.
Jag fortsatte med detta ut året och det gav resultat. Allt som allt första året gick jag ner -9kg. Kanske inte så mycket men stabilt är bättre än snabba resultat.
Innan jul så började jag igen fundera på träning och kost och kom fram till att fokuset låg för mycket på antal kilon, så kunde det inte fortsätta. Så jag önskade mig en pulsklocka i julklapp och nyåret började med mer fokus på träning.
Det har jag fortsatt med. Ni ska nu få vara med resan framöver och jag ska försöka förklara mig så tydligt som möjligt. Till nu så har jag gått ner -14kg och har legat på ca 5h träning i genomsnitt i veckan så när som på för två veckor sedan då jag ökat till ca 7h. (ska förklara mer sedan om varför denna ökning). Återkommer också till mer prat om HUR jag äter och tränar idag .
Hoppas ni får en trevlig läsning och att vi kan diskutera hur man kan komma fram till en bra hälsa. För allt detta blir så mycket enklare om vi hjälper varandra.


Camilla J