Tacka Formsvacka!

Vad gör man när man går från 100 till 0 under 24h?

Det har jag just fått uppleva. Kroppen la bara av.
Jag orkade göra det absolut viktigaste men all träning och aktivitet var som ett maratonlopp.

Jag blev tvungen att ta en paus. Stanna upp och tänka efter.
Jag älskar att hålla ett högt tempo. Både när det gäller träningen och livet generellt, men det kommer också med ett pris. Man kan fort bli extremt trött.

Jag har ibland varit dålig på att lyssna på kroppen, har en tendens att tränga undan när det börjat ta på, bli jobbigt! Men jag blev väldigt tacksam när kroppen la av en stund. Det gav mig som sagt var tid att fundera och tänka efter.
Varför hade träningen blivit viktigt för mig?
Varför sa kroppen ifrån?
Kan jag hålla högt tempo utan att kroppen tar skada?

Kan inte direkt säga att jag fick svar på alla mina frågor men jag satt stilla så länge att jag hann ställa dom i alla fall! J

Träningen är viktig för mig för den har gett mig ett nytt liv. Jag orkar mer och mår bättre.
Det betyder då nödvändigts vis inte att Ännu mer träning gör att jag orkar Ännu mer.
Här kommer vi till det magiska order balans igen.  Och det faktum att jag är väldigt dålig på att planera.

Formen kom tillbaka efter ca 10 dagar! Lite seg de första träningspassen men sen så var allt som vanligt!
Det var faktiskt ganska skönt att känna känslan av att kroppen hittade tillbaka till där den skull vara.

Så kan jag fortsätta att hålla ett högt tempo? Ja, jag tänker göra det! Jag tänker bara planera bättre så att jag inte tänker och stressar över träningen när jag inte tränar. Jag har en tendens att lägga mycket av träningen till helgerna vilket gör att när helgen kommer så blir det ingen avslappning alls. Det blir på så sätt ingen skillnad på vecka och helg.
Nu ska jag testa i några veckor framöver att lägga in träningen på veckorna så att när helgen kommer kan jag välja lite själv vilken typ av aktivitet jag vill göra.

Med två jobb och skola så är det ibland lite väl mycket även för mig.
Då är det skönt att ta på sig träningskläderna och träna. Tacksamhet för att man just KAN träna och ha det bra! Så därför vill jag Tacka Formsvacka.

Blir det Champagne snart?!

Jag har ju som sagt börjat träna uthållighet och det fungerar så väldigt bra. Har redan ökat två minuter och det känns bra. Får inte blodsmak i munnen längre så det är ju ett framsteg J
Återhämtar mig snabbt och formen efter är väldigt bra.
Jag har också lärt mig att det går att ta i lite till när man tror att man är trött. Jag har alltid varit dålig på uthållighet, ger upp fort och låter bli att pressa mig. Men nu känns det som att jag börjar lära mig hur man kan ta i lite extra. (Återkommer om det senare).

Så vill man ju så gärna öka tiden och hastigheten hela tiden.
Skynda långsamt är liksom inte min grej. Jag vill klara allt på en gång, helst igår. Så detta är ju bra träning på många olika vis. Får träna både kroppen och träna mitt tålamod.

Kan det snart bli Champagne?

Jag har ju jobbat mycket med mitt hat och min stress till vågen och när jag slutade stressa över det så gick jag faktiskt ner.
Jag väger mig ca en gång i månaden nu och den 22/9 så var det -18kg.
Herre gud, jag har gått ner 18 KG!!!!
Ibland så måste jag titta på gamla bilder för att se det själv och då blir jag så förvånad. Jag har lagt om hela mitt liv med kost och träning och det ger resultat!!! DET GER RESULTAT!!!
Så snart kommer vi till slutet av denna månad och då är svaret.
Har jag nått mitt första stora mål?
Att gå ner 20 kilo.
Ska jag börja lägga champagnen på kylning?

Vad sker då om jag inte är där ännu?
INGENTING!

Visst så kommer jag kanske att vara lite besviken men jag kommer att fortsätta på samma vis som innan.
Det finns bara ett sätt för mig att göra det förnuftigt på: Äta rätt och träna!!

Våga Vägra Våg

Du har tränat i fem timmar den veckan, jobbat hårt och inte ätit för mycket och haft en varierande kost. Du tycker själv att du ligger bra till. Så kliver du upp på den där jäkla vågen och ser att inget förändras. Kanske så visar det till och med MER!!
Så kommer den där frustrerande känslan av att allt varit bortkastat. Till ingen nytta.
Man börjar tvivla på det man gör:
– Varför går jag inte ner?  
– Vad gör jag för fel?
– Varför håller jag på?

Men låt oss sätta oss ner och tänka förnuftigt på detta:
Varför är det så viktigt?! Eller rättare sagt, vad spelar det för roll?
Jag har under en lång tid varit väldigt upptagen med att väga mig och kolla så att det går åt rätt håll och på många sätt så har det just det, även viktmässigt. Men det som har frustrerat mig väldigt är just varför den inte visar större viktnedgång än vad man förväntar.
Så då drar jag ner ännu mer på mat och ökar träningen och fortfarande denna eviga stress över vad vågen visar.
Så jag fick helt enkelt i läxa att inte väga mig!!
Skrattade lite åt det. Herre gud! Kan ju inte vara så svårt att låta bli att väga sig.
Men tänka så fel man kan ha?!
Jag har så förlitat mig på att få bekräftelse av ”annat” att jag gör det rätt att jag nästan inte kan låta bli att väga mig.
Hur ska jag då veta om jag gör rätt?
Jo, väldigt enkelt!!
LITA PÅ MIG SJÄLV!!

                (OBS! Vågen på bilden har inget personligt förhållande till texten!)

Om jag en vecka har ätit varierande, tränat och mår bra i kroppen. Kläderna sitter lösare och energin är på topp. Då har jag ju egentligen lyckats!

Jag blev tvungen att gå tillbaka till utgångsläget: Varför började jag träna?
Jo! För att bli i mitt livs bästa form! Just det!!! Inte för att vågen ska visa rätt antal kilo.
Jag är ju första prioritering.
När jag har stressat för vågen och vikten så har det blivit en mental spärr. Jag fick prestationsångest och detta förhindrade viktnedgången, kroppen låste sig helt enkelt. Den hade ju fullt upp att hantera all stresshormon i kroppen.
Stressen av att väga mig har förstört viktnedgången. Ganska ironiskt att tänka på.

Så jag tänker låta bli!
För min egen skull så tänker jag Våga Vägra Vågen!

Uthållighet!!

Just nu så försöker jag träna uthållighet. Först och främst den fysiska uthålligheten.
Jag använder löpbandet och det går väldigt bra. Lite över förväntan bra faktiskt.
Jag brukar springa intervaller och det fungerar bra, men så kommer vi till den biten när det är längre än några minuter. Då ger jag fort upp, blir ”trött” och orkar inte springa längre.

Men nu är det så att jag skulle vilja hålla ut längre, jag vill kunna hålla ett bra tempo under en längre tid. Så då började vi med att se hur länge jag klarade att springa/jogga. Det visar sig då, helt plötsligt, att jag klarade mig mycket bättre än jag trodde. Jag kunde pressa mig själv och inget drastiskt hände!

Konstigt!
Det tog mig lite tid men så fattade jag: UTHÅLLIGHET!
Jag har aldrig varit bra på att hålla ut när det tagit på lite. Jag lägger oftast ner något när jag möter motstånd eller saker blir jobbigt. Som att jag liksom inte orkar ”ta i”.
Jag har den sista tiden funderat på varför.
Är det för att jag tror så lite om mig själv att jag inte ens orkar försöka: ”det kommer ändå inte att fungera så varför bry sig”.  ”varför skulle jag fixa det” osv. osv.

Men på den sista tiden har jag sett att jag kommer ganska långt om jag bestämmer mig. Jag kan liksom inte bara ge upp vid minsta lilla motgång. Det som också är så underbart är just insikten i att man kan pressa sig lite längre än vad man tror, både fysiskt och mentalt.
Dock tror jag på att allt har sin tid och att vi måste skynda långsamt.

Jag försöker hela tiden att jobba med det mentala samtidigt som jag tränar. Jag tror på en helhet i kroppen och vissa veckor är det jobbigare mentalt än fysiskt. Jag tror vi har spärrar som blockerar det vi försöker uppnå och vi måste ibland stanna upp och fundera på varför de är där och hur vi kan få bort de eller jobba runt de. Se problemen som utmaningar!  

Jag måste ju nästan visa att jag faktiskt tränar! :)

Vad vinner folk på att klaga?

Vad vinner folk på att vara sur, bitter, elak eller att klaga konstant på saker runt sig?

Jag kliver upp varje morgon och är tacksam för att jag gör just det!
Jag klär mig och går på jobbet, hälsar God morgon till de jag möter. Ger dom ett leende.
Jag tackar för maten på restauranger, lämnar dricks vid bra service och talar gärna om när jag är nöjd eller glad.
Jag brukar också tala om för folk att de är fina eller att jag tycker om dem.
Jag ger folk en kram ibland bara för att jag vill göra det!

Jag förväntar mig aldrig något tillbaka, men får otroligt mycket ändå! J

Jag hade nyss ett samtal med en person som sa: Varför ska jag ge något åt andra, jag får ju inget tillbaka själv.
Det gjorde så ont i mig. Som ett slag i ansiktet.
Finns det folk som tänker så?
Ja, det gör väll det

När man ger något till en annan människa, ser att de blir glada och kanske rörd. Eller hur glad kyparen blir av att man ger en komplimang av maten och servicen eller bara tacka kassörskan när man är på väg ut ur affären!
DÅ får man det tillbaka, man blir varm i kroppen och fylls av stolthet. Man får kanske ett tack tillbaka eller man går ut därifrån med vetskapen om att kanske så ger den personen lite till nästa och så nästa osv. Visst är det härligt att tänka på att vi kan ge andra utan att själva förvänta oss något tillbaka.

Jag tycker om att vara trevlig mot andra. Det gör mig glad att vara en glad person, och jag är helt övertygad om att jag håller mig friskare när jag får vara glad och sprida lite glädje runt mig.

Men hur orkar man gå, dag ut och dag in med tankegången: Jag får inget och då ska ingen annan heller få!!???

Jag är helt övertygad om att vår grundinställning till livet speglar vem vi är och vad vi gör. Det måste vara slitsamt att tänka negativt om enkla saker. Och hur tänker de då vid väldigt avancerade uppgifter?

Låt oss tänka lite:
Om vi skulle kunna, alla, bara för en dag, göra EN annan människa glad. Tänk dig hur fort det kan spridas om alla ger lite glädje till någon.
Skicka ett sms, krama någon, titta någon i ögonen och säga Tack.
Känn efter också hur du känner dig inne i kroppen när du sagt något snällt. Känn hur du själv blir glad eller varm. Kanske även stolt över det du gjort för denna eller dessa människor!
Det kostar så lite men ger så mycket!
Testa!! Bara en dag, en person!!

Trampa på!

Då har jag gjort det!!
Herre gud, jag som avskyr att träna när andra ser på har genomfört Flyktningerittet 3,5 mil.
Måste bara få säga att det gick så över förväntan bra!
Blev dock själv på turen då Asgeir fick punktering efter ca en mil.
Det blev lite jobbigt eftersom jag är så van att han är med.
Men han så åt mig att trampa på så då gjorde jag det!

Måste bara slå ett slag för cykling generellt.
Det är väldigt bra träning.
Har i alla fall varit för mig. Jag håller hög och jämn puls, använder stora muskelgrupper i kroppen och jag älskar friheten som den ger.
När man börjar bli i bättre form och orkar mera så är det som att det bara inte finns annat i världen.
Man cyklar och cyklar och mår bättre och bättre.

Asgeir följde mig hela vägen och stöttade.
Han var också på skolan och tog emot mig.
Men det är liksom inte bara Asgeir som stöttar. Alla ni som läser detta eller som stannar och ger mig en kram och önskar mig lycka till.
Alla sms eller inlägg som visar att folk bryr sig. Det är så över förväntan! Tack snälla!

                                                    Asgeir 5 Augusti 2012 Kvesjøen runt! 

Vad motiverar mig mest?
Att jag ska bli mitt bättre jag. Träningen i sig och känslan efter ett träningspass är all motivation jag behöver just nu.
Sen är det ju kul att gå ner i vikt också J.
Men att utmana sig själv är det viktigaste man gör när man tränar.
Tävla mot sig själv och sina egna tider.

Jag kom cyklande in där på skolan och det var otroligt roligt att stå och prata med andra som cyklat hur dom tyckte att det hade varit.
Då fick jag en liten annan tanke på det hela.
Det med att inte våga träna inför andra.
Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt eftersom jag alltid trott att jag varit dåligast på allt.
Jag var så rädd hela morgonen att jag skulle bli sist och att alla skulle behöva vänta på mig, jag startade längst bak för att inte bli alltför besviken när folk kom och cyklade förbi.
Men plötsligt: JAG började ta igen folk, jag cyklar till och med förbi en del.
 JAG, som alltid har varit sist och i dåligaste formen cyklade förbi folk och höll ett bra tempo hela vägen.
Den största glädjen jag någonsin känt. Träningen har fungerat och gett resultat!
Kan man önska sig mer?
Det var inte heller jobbigt att träna med andra. Det var faktiskt väldigt trevligt.
Alla med samma mål. Komma fram och få lite mat J, att ha en fin tur!

Men inte nog med det.
5 Augusti cyklade vi runt. Kvesjøen runt.
Ca 5 mil!!
Härligt Härligt!!
Jag fick använda alla motivationstekniker jag någonsin lärt mig för man blir ganska trött efter några timmar. Men lyckoruset när man kommer hem och inser att man klarat av något man för några få månader sedan aldrig skulle kunna tänka sig klarat av är helt magiskt!!
MAGISKT var ordet!!

                                                             

Så kom igen, kliv upp ur soffan. Börja träna till nästa år så ses vi på Stortangen skola och tar en banan och skrattar åt hur väldigt roligt det var!

Fet i Huvudet?!

Någonstans på St Olavs Hospital....

Hon liksom böjer sig fram som om hon ska tala med ett barn:
- Ja, jag ser att du sliter lite med vikten.
– Ja visst, fast jag har ju gått ner 16kg så jag anser att jag är på god väg.
– Oj, vad bra. Fortfarande med en patetisk barnröst.
Jag sitter och funderar på vad hon vill fram till. Jag ska ju liksom bara kolla mitt knä.

– Har du funderat på att kontakta en klinik för att få hjälp med din fetma?
Ingen fråga om hur jag lyckats innan, inget om mina matvanor eller min livsstil.
Så böjer hon sig fram och tittar i mina ögon och frågar:
- Har du hört talas om BMI?
Seriöst vad sitter kärringen och säger?!
– Ja helt klart som sagt var, jag har jobbat mycket med det sista året så jag vet exakt hur illa det är.
Men det bryr hon sig inte om. Hon berättar hur det fungerar och hur mycket det ligger över gränsen.
Shitt, jag är här för att få hjälp med mitt knä.
Så måste hon ju då berätta hur farligt det är att vara överviktig och hur alvarligt jag måste ta det.
– Vet du att du hur stor risk det är att du får en hjärtinfarkt.
Jag ville bara bli färdig med samtalet så fort som möjligt så jag lät henne hålla på.
Inte EN gång frågade hon om min livsstil.

Jag kom inte ut ur det där mötet med något nytt. Hon tyckte säkert hon var väldigt pedagogisk när hon med sin löjliga barnröst var vänlig att skrämma skiter ur mig.
Tror hon inte att jag vet?!

Varje dag måste jag ta hundratals beslut om vad jag inte ska eller ska göra. Vad jag bör och inte bör äta. Hur många träningstimmar jag gjort och lägga upp en ny träningsvecka innan den förra är slut.
 Jag måste hela tiden ligga steget före med mellanmål och matplaneringar så man inte faller för frestelser.
Ibland är det ganska jobbigt men JAG GÖR DET. Och jag gör det oftast med ett leende!!!

Det är som sagt var inte första gången jag upplever att bli talad till som ett barn när det kommer till min övervikt.
Vad tror dom? Att fettet sätter sig runt i hjärnan så att man blir dum också.
Nej, denna gång var det inte jag som var fet i huvudet.

Så snälla nästa gång jag är utanför denna bygd och besöker ett sjukhus eller liknande:
Fråga hur jag mår, fråga mig hur mycket jag tränar eller hur min kost ser ut så kanske jag skulle kunna ge en mer rättvis bild av vem jag är.
Jag är inte bara fet.

PS!! Kom ihåg att hejja på mig på lördag