Våga Vägra Våg

Du har tränat i fem timmar den veckan, jobbat hårt och inte ätit för mycket och haft en varierande kost. Du tycker själv att du ligger bra till. Så kliver du upp på den där jäkla vågen och ser att inget förändras. Kanske så visar det till och med MER!!
Så kommer den där frustrerande känslan av att allt varit bortkastat. Till ingen nytta.
Man börjar tvivla på det man gör:
– Varför går jag inte ner?  
– Vad gör jag för fel?
– Varför håller jag på?

Men låt oss sätta oss ner och tänka förnuftigt på detta:
Varför är det så viktigt?! Eller rättare sagt, vad spelar det för roll?
Jag har under en lång tid varit väldigt upptagen med att väga mig och kolla så att det går åt rätt håll och på många sätt så har det just det, även viktmässigt. Men det som har frustrerat mig väldigt är just varför den inte visar större viktnedgång än vad man förväntar.
Så då drar jag ner ännu mer på mat och ökar träningen och fortfarande denna eviga stress över vad vågen visar.
Så jag fick helt enkelt i läxa att inte väga mig!!
Skrattade lite åt det. Herre gud! Kan ju inte vara så svårt att låta bli att väga sig.
Men tänka så fel man kan ha?!
Jag har så förlitat mig på att få bekräftelse av ”annat” att jag gör det rätt att jag nästan inte kan låta bli att väga mig.
Hur ska jag då veta om jag gör rätt?
Jo, väldigt enkelt!!
LITA PÅ MIG SJÄLV!!

                (OBS! Vågen på bilden har inget personligt förhållande till texten!)

Om jag en vecka har ätit varierande, tränat och mår bra i kroppen. Kläderna sitter lösare och energin är på topp. Då har jag ju egentligen lyckats!

Jag blev tvungen att gå tillbaka till utgångsläget: Varför började jag träna?
Jo! För att bli i mitt livs bästa form! Just det!!! Inte för att vågen ska visa rätt antal kilo.
Jag är ju första prioritering.
När jag har stressat för vågen och vikten så har det blivit en mental spärr. Jag fick prestationsångest och detta förhindrade viktnedgången, kroppen låste sig helt enkelt. Den hade ju fullt upp att hantera all stresshormon i kroppen.
Stressen av att väga mig har förstört viktnedgången. Ganska ironiskt att tänka på.

Så jag tänker låta bli!
För min egen skull så tänker jag Våga Vägra Vågen!

Uthållighet!!

Just nu så försöker jag träna uthållighet. Först och främst den fysiska uthålligheten.
Jag använder löpbandet och det går väldigt bra. Lite över förväntan bra faktiskt.
Jag brukar springa intervaller och det fungerar bra, men så kommer vi till den biten när det är längre än några minuter. Då ger jag fort upp, blir ”trött” och orkar inte springa längre.

Men nu är det så att jag skulle vilja hålla ut längre, jag vill kunna hålla ett bra tempo under en längre tid. Så då började vi med att se hur länge jag klarade att springa/jogga. Det visar sig då, helt plötsligt, att jag klarade mig mycket bättre än jag trodde. Jag kunde pressa mig själv och inget drastiskt hände!

Konstigt!
Det tog mig lite tid men så fattade jag: UTHÅLLIGHET!
Jag har aldrig varit bra på att hålla ut när det tagit på lite. Jag lägger oftast ner något när jag möter motstånd eller saker blir jobbigt. Som att jag liksom inte orkar ”ta i”.
Jag har den sista tiden funderat på varför.
Är det för att jag tror så lite om mig själv att jag inte ens orkar försöka: ”det kommer ändå inte att fungera så varför bry sig”.  ”varför skulle jag fixa det” osv. osv.

Men på den sista tiden har jag sett att jag kommer ganska långt om jag bestämmer mig. Jag kan liksom inte bara ge upp vid minsta lilla motgång. Det som också är så underbart är just insikten i att man kan pressa sig lite längre än vad man tror, både fysiskt och mentalt.
Dock tror jag på att allt har sin tid och att vi måste skynda långsamt.

Jag försöker hela tiden att jobba med det mentala samtidigt som jag tränar. Jag tror på en helhet i kroppen och vissa veckor är det jobbigare mentalt än fysiskt. Jag tror vi har spärrar som blockerar det vi försöker uppnå och vi måste ibland stanna upp och fundera på varför de är där och hur vi kan få bort de eller jobba runt de. Se problemen som utmaningar!  

Jag måste ju nästan visa att jag faktiskt tränar! :)

Vad vinner folk på att klaga?

Vad vinner folk på att vara sur, bitter, elak eller att klaga konstant på saker runt sig?

Jag kliver upp varje morgon och är tacksam för att jag gör just det!
Jag klär mig och går på jobbet, hälsar God morgon till de jag möter. Ger dom ett leende.
Jag tackar för maten på restauranger, lämnar dricks vid bra service och talar gärna om när jag är nöjd eller glad.
Jag brukar också tala om för folk att de är fina eller att jag tycker om dem.
Jag ger folk en kram ibland bara för att jag vill göra det!

Jag förväntar mig aldrig något tillbaka, men får otroligt mycket ändå! J

Jag hade nyss ett samtal med en person som sa: Varför ska jag ge något åt andra, jag får ju inget tillbaka själv.
Det gjorde så ont i mig. Som ett slag i ansiktet.
Finns det folk som tänker så?
Ja, det gör väll det

När man ger något till en annan människa, ser att de blir glada och kanske rörd. Eller hur glad kyparen blir av att man ger en komplimang av maten och servicen eller bara tacka kassörskan när man är på väg ut ur affären!
DÅ får man det tillbaka, man blir varm i kroppen och fylls av stolthet. Man får kanske ett tack tillbaka eller man går ut därifrån med vetskapen om att kanske så ger den personen lite till nästa och så nästa osv. Visst är det härligt att tänka på att vi kan ge andra utan att själva förvänta oss något tillbaka.

Jag tycker om att vara trevlig mot andra. Det gör mig glad att vara en glad person, och jag är helt övertygad om att jag håller mig friskare när jag får vara glad och sprida lite glädje runt mig.

Men hur orkar man gå, dag ut och dag in med tankegången: Jag får inget och då ska ingen annan heller få!!???

Jag är helt övertygad om att vår grundinställning till livet speglar vem vi är och vad vi gör. Det måste vara slitsamt att tänka negativt om enkla saker. Och hur tänker de då vid väldigt avancerade uppgifter?

Låt oss tänka lite:
Om vi skulle kunna, alla, bara för en dag, göra EN annan människa glad. Tänk dig hur fort det kan spridas om alla ger lite glädje till någon.
Skicka ett sms, krama någon, titta någon i ögonen och säga Tack.
Känn efter också hur du känner dig inne i kroppen när du sagt något snällt. Känn hur du själv blir glad eller varm. Kanske även stolt över det du gjort för denna eller dessa människor!
Det kostar så lite men ger så mycket!
Testa!! Bara en dag, en person!!

Trampa på!

Då har jag gjort det!!
Herre gud, jag som avskyr att träna när andra ser på har genomfört Flyktningerittet 3,5 mil.
Måste bara få säga att det gick så över förväntan bra!
Blev dock själv på turen då Asgeir fick punktering efter ca en mil.
Det blev lite jobbigt eftersom jag är så van att han är med.
Men han så åt mig att trampa på så då gjorde jag det!

Måste bara slå ett slag för cykling generellt.
Det är väldigt bra träning.
Har i alla fall varit för mig. Jag håller hög och jämn puls, använder stora muskelgrupper i kroppen och jag älskar friheten som den ger.
När man börjar bli i bättre form och orkar mera så är det som att det bara inte finns annat i världen.
Man cyklar och cyklar och mår bättre och bättre.

Asgeir följde mig hela vägen och stöttade.
Han var också på skolan och tog emot mig.
Men det är liksom inte bara Asgeir som stöttar. Alla ni som läser detta eller som stannar och ger mig en kram och önskar mig lycka till.
Alla sms eller inlägg som visar att folk bryr sig. Det är så över förväntan! Tack snälla!

                                                    Asgeir 5 Augusti 2012 Kvesjøen runt! 

Vad motiverar mig mest?
Att jag ska bli mitt bättre jag. Träningen i sig och känslan efter ett träningspass är all motivation jag behöver just nu.
Sen är det ju kul att gå ner i vikt också J.
Men att utmana sig själv är det viktigaste man gör när man tränar.
Tävla mot sig själv och sina egna tider.

Jag kom cyklande in där på skolan och det var otroligt roligt att stå och prata med andra som cyklat hur dom tyckte att det hade varit.
Då fick jag en liten annan tanke på det hela.
Det med att inte våga träna inför andra.
Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt eftersom jag alltid trott att jag varit dåligast på allt.
Jag var så rädd hela morgonen att jag skulle bli sist och att alla skulle behöva vänta på mig, jag startade längst bak för att inte bli alltför besviken när folk kom och cyklade förbi.
Men plötsligt: JAG började ta igen folk, jag cyklar till och med förbi en del.
 JAG, som alltid har varit sist och i dåligaste formen cyklade förbi folk och höll ett bra tempo hela vägen.
Den största glädjen jag någonsin känt. Träningen har fungerat och gett resultat!
Kan man önska sig mer?
Det var inte heller jobbigt att träna med andra. Det var faktiskt väldigt trevligt.
Alla med samma mål. Komma fram och få lite mat J, att ha en fin tur!

Men inte nog med det.
5 Augusti cyklade vi runt. Kvesjøen runt.
Ca 5 mil!!
Härligt Härligt!!
Jag fick använda alla motivationstekniker jag någonsin lärt mig för man blir ganska trött efter några timmar. Men lyckoruset när man kommer hem och inser att man klarat av något man för några få månader sedan aldrig skulle kunna tänka sig klarat av är helt magiskt!!
MAGISKT var ordet!!

                                                             

Så kom igen, kliv upp ur soffan. Börja träna till nästa år så ses vi på Stortangen skola och tar en banan och skrattar åt hur väldigt roligt det var!

Fet i Huvudet?!

Någonstans på St Olavs Hospital....

Hon liksom böjer sig fram som om hon ska tala med ett barn:
- Ja, jag ser att du sliter lite med vikten.
– Ja visst, fast jag har ju gått ner 16kg så jag anser att jag är på god väg.
– Oj, vad bra. Fortfarande med en patetisk barnröst.
Jag sitter och funderar på vad hon vill fram till. Jag ska ju liksom bara kolla mitt knä.

– Har du funderat på att kontakta en klinik för att få hjälp med din fetma?
Ingen fråga om hur jag lyckats innan, inget om mina matvanor eller min livsstil.
Så böjer hon sig fram och tittar i mina ögon och frågar:
- Har du hört talas om BMI?
Seriöst vad sitter kärringen och säger?!
– Ja helt klart som sagt var, jag har jobbat mycket med det sista året så jag vet exakt hur illa det är.
Men det bryr hon sig inte om. Hon berättar hur det fungerar och hur mycket det ligger över gränsen.
Shitt, jag är här för att få hjälp med mitt knä.
Så måste hon ju då berätta hur farligt det är att vara överviktig och hur alvarligt jag måste ta det.
– Vet du att du hur stor risk det är att du får en hjärtinfarkt.
Jag ville bara bli färdig med samtalet så fort som möjligt så jag lät henne hålla på.
Inte EN gång frågade hon om min livsstil.

Jag kom inte ut ur det där mötet med något nytt. Hon tyckte säkert hon var väldigt pedagogisk när hon med sin löjliga barnröst var vänlig att skrämma skiter ur mig.
Tror hon inte att jag vet?!

Varje dag måste jag ta hundratals beslut om vad jag inte ska eller ska göra. Vad jag bör och inte bör äta. Hur många träningstimmar jag gjort och lägga upp en ny träningsvecka innan den förra är slut.
 Jag måste hela tiden ligga steget före med mellanmål och matplaneringar så man inte faller för frestelser.
Ibland är det ganska jobbigt men JAG GÖR DET. Och jag gör det oftast med ett leende!!!

Det är som sagt var inte första gången jag upplever att bli talad till som ett barn när det kommer till min övervikt.
Vad tror dom? Att fettet sätter sig runt i hjärnan så att man blir dum också.
Nej, denna gång var det inte jag som var fet i huvudet.

Så snälla nästa gång jag är utanför denna bygd och besöker ett sjukhus eller liknande:
Fråga hur jag mår, fråga mig hur mycket jag tränar eller hur min kost ser ut så kanske jag skulle kunna ge en mer rättvis bild av vem jag är.
Jag är inte bara fet.

PS!! Kom ihåg att hejja på mig på lördag

Låt oss vara oss själva istället!

Har just avslutat en helg med mycket träning.
Cyklade Kvelia – Storflon Lördag och gick tur i Hällingsåfallet på Söndag.

Cyklingen gick långt över förväntan. Höll bra tempo hela tiden och det var en enorm skillnad från förra året.
Det visar ju bara på att det fungerar. Lägg ner tid på träning så ger det så otroligt mycket mer tillbaka.
Träningen har gett mig frihet och kontroll över min egen kropp. Jag har längre uthållighet nu och får mer utav varje träningstillfälle. Jag vill bara förtydliga att om JAG kan så kan du också.
Innan så hatade jag allt som hade med träning att göra. Trodde aldrig jag skulle få uppleva den dagen då jag åker hem tidigare från jobbet bara för att få ge mig ut på en lång cykeltur.
Utmana dig själv. Tävla mot dig själv i tid eller distans och var stolt över vad du gjort.

Jag vill också passa på att skriva om något annat idag som gör mig lite upprörd.
Läste om att man nu forskar på ett vaccin mot övervikt!!
Jag ska inte uttala mig så mycket om denna forskning eftersom jag inte vet hur det går till.
MEN SERIÖST!! Ska vi ta en spruta för att förhindra att vi är olika. Vad blir då nästa steg. Ta ett vaccin så undviker du små bröst, bruna ögon eller korthet?!? Ska vi eliminera olikheter?!

Jag är tacksam för att jag blev överviktig. Det gav mig en ypperlig anledning till att ta tag i mitt liv. Och som många av oss överviktiga kan erkänna, är att vårt destruktiva levande har med andra saker att göra. Jag tror övervikten är en biverkning av andra problem, inte själva problemet i sig.
Okej säger ni, varför vill jag då träna och gå ner i vikt om jag är så stolt över olikheter.
Först så är det skillnad på att ha former, vara kurvig men i god form, eller den andra sidan och det är övervikten med alla de biverkningar som följer. Jag var där och upplevde den sidan och där vill ingan vara.  
Men det betyder inte att jag vill vara någon annan än mig själv. Jag vill bara vara ett bättre mig själv, ett friskare och piggare mig.
Jag skulle aldrig ta ett vaccin mot detta. ALDRIG!! Vad skulle jag då ha lärt mig?
Övervikt är ett tillfälligt tillstånd inte en sjukdom!

Ta fem minuter. Sätt er ner och tänk er en vanlig dag på stan.
Hur skulle det se ut på gatan, i affären, på jobbet eller på bussen om vi alla var exakt samma form, om vi alla såg likadana ut.
Själv finner jag tanken ganska skrämmande. Jag älskar människors olikheter för det gör att vi alla kan blomma på vårt vis!
Vi kan istället tala om hälsa för alla former. Smala, tjocka, korta och långa. Vi behöver alla träning och bra kost för att hålla oss friska. DET skulle vi lägga pengar på att forska om!!
Så låt oss sluta leta perfektion. Låt oss vara oss själva istället.

Inre dialog

När jag började skolan så fick jag en fråga vad jag hade för inre dialog.
Alltså, vad sa jag till mig själv i olika typer situationer. Utan att gå in på det i långa banor så var inte min inre dialog särskilt uppmuntrande.

Vad säger du till dig själv?
Hur är din inre dialog?

Hur menar du nu är det någon som frågar? Spelar det roll vad jag säger till mig själv. Är det inte vad jag gör som betyder mest. Jo visst för all del, men tänk att få bägge då?!
Om du står inför en utmaning, (jag tycker inte om ordet problem, så jag använder mig av ordet utmaning) vad säger du till dig själv då? Säger du något som t.ex:
”Nej detta klarar jag inte”
”Det blir för svårt för mig”
”Det finns andra som klarar detta bättre”

När man säger så till dig själv och känner efter hur det känns i kroppen.
Man liksom sjunker ihop lite, blir kanske lite dyster också inte så motiverad och glad.
Så blir man kanske osäker på sig själv och den utmaning man står inför.

Vi vänder på det:
”Detta ska gå bra”
 ”Jag ska genomföra så bra som jag kan”
”Detta är en bra situation för mig att träna på”

När man säger sådana saker till sig själv så sträcker man på sig, ta djupare andetag och fokuserar på uppgiften framför. Man får en helt annan inställning och förutsättning.
Vi har väll, de flesta av oss, skrattat till Sällskapsresans: ”Jag är inte rädd, jag kan flyga”.
det är löjligt men faktum är att det fungerar.
Om vi ”tvingar” oss själva att tänka positivt om oss själva och de situationer vi står inför så kommer det tillslut att bli ren rutin att tala positivt till sig själv.

Bara att ändra kroppsställning kan göra underverk. Sluta upp med att sjunka ihop inför svårigheter.
Sträck på er och titta framåt!
Det var en gång någon som sa att: ”Det är svårt att vara sur när man går och tittar upp.”
Försök!
Tänk på en sak. Kanske en utmaning eller situation du är lite osäker på. Så går du och tittar ner. Känn hur kroppen reagerar fysiskt.
Så tänker du på samma situation igen och tittar uppåt. Hur reagerar din kropp och hur känns det?!?

Jag vet! Ganska spännande att leka lite med detta. Tanken och kroppen samspelar och det är upp till oss att tolka vad som blir riktigt för oss.