Så är det snart jul och allt är klart för att ha en mysig julhelg!

Jag är inte så mycket för att prata om vikt och viktreducering vid juletider. Jag tycker att till jul hör det till att äta och dricka och ha det mysigt! Vi har en matkultur vid jul och den tycker jag att vi ska ta vara på!

Många blir hysteriska innan/under/efter julen. Innan så glädjer vi oss och efter så har vi ångest av all mat vi stoppat i oss. Det är ju en del av traditionen det också!
Så låt det vara så!
Inte stressa upp dig för att du EN vecka av årets 52 faktiskt bara njuter av vad du äter, det är de andra 51 som är avgörande!

Jag föreslår däremot en lite utmaning såhär vid juletider!

Eftersom vi låter maten och godsakerna vara heliga så kan vi väll tala om träning!

Jag SKA under julhelgen: 23-31 december träna 40 min innan dagen börjar!
Hur tänker hon nu undrar ni?
Jo, om man liksom kliver upp och gör undan träningen innan själva dagen börjar så slipper man liksom tänka på det mera!
Såklart kan man ju träna mer under dagen om man vill det men jag ska se om jag kan få det till en rutin att var mer aktiv med träningen på morgon.
Så då tänker jag utmana dig som läser att göra samma sak!

40 min utav en hel dag är INGENTING men slå ihop det under hela julveckan/helgen så blir det ju ganska mycket! Och tänk på vad underbart att man efter jul kanske kan vara i bättre form än innan!!
I alla fall inte i sämre J

Så återkommer jag under helgen och nyåret med bildbevis på att jag tränat VARJE morgon!!

Passar också på att önska alla bloggläsare en riktigt God Jul!!!  

Energi är inte alltid underbart!

Ska jag dela med mig om vad som motiverar mig att träna och äta nyttigt så ska jag också dela med mig när det inte är helt bra!

Ibland så är det så att livet rusar så fort att man inte hinner med.
Det gjorde just det för ett tag sedan!

När man tränar så får man en massa ny energi. Man blir så glad och hinner med att göra mycket.
Så då tar man också på sig att göra mera. Allteftersom tiden går så ser man inte att det blir lite för mycket. Helt plötsligt så har man inte tid till mer träning och man slänger bara i sig maten för att hinna vidare. Och all denna energi man hade är helt bortblåst! Men ansvaret på det man tagit på sig är kvar!

Som tur var så hann jag ta tag i det i god tid. Det gick inte så långt och jag hade de verktyg som skulle till för att repa mig snabbt igen!
Och som alla vet att när man är trött och sliten så har man dåligt immunförsvar så när jag ändå varvade ner så tog jag en förkylning också. J

Man måste tänka om och hitta tillbaka till energin och som jag talat om tidigare, hitta balansen.

Jag hittade tillbaka genom att vila och umgås med familjen. Det är Hos och Med dom jag fyller på energi och blir mig själv igen!

Nu är jag tillbaka i träningen och börjar repa mig från förkylningen.
Ha ni tänkt på att det ibland är lite skönt att vara lite förkyld (bara lite). Man får ligga i sängen och läsa tidningar och har man tur (som jag har) så blir man lite ompysslad. Som att kroppen får en paus, en möjlighet att vila upp sig!

Men SÅ, när man gjort det några dagar så måste man ta på sig träningskläderna fortsätta med sitt liv.

DET är underbart!

Jaja, nog om sånt.
Vad gör Camilla nu då? Vad är hennes senaste utmaning. Jo, det tänkte jag att jag skulle dela med mig av.
ÄTA SAKTA!
Då ska man bli ”bättre” mätt och inte äta så mycket. Det är när vi äter fort som kroppen inte hinner säga ifrån att vi är mätt, vilket gör att man över äter!  Jag gjorde detta för några månader sedan och tusan det var effektivt. Mådde bra i kroppen och var faktiskt mätt längre. Men som jag skrev tidigare så glömmer man bort efter ett tag och man kommer in i gamla ovanor!
Så nu är det bara att ta en bit, lägga ifrån sig maten och tugga. Så börja om från början igen!

                                                           Lunch efter träning är den bästa !!

Tack för att ni läser och lyssnar på min berättelse!

Jag återkommer med en utmaning till er alla över julen!

//Camilla

Tacka Formsvacka!

Vad gör man när man går från 100 till 0 under 24h?

Det har jag just fått uppleva. Kroppen la bara av.
Jag orkade göra det absolut viktigaste men all träning och aktivitet var som ett maratonlopp.

Jag blev tvungen att ta en paus. Stanna upp och tänka efter.
Jag älskar att hålla ett högt tempo. Både när det gäller träningen och livet generellt, men det kommer också med ett pris. Man kan fort bli extremt trött.

Jag har ibland varit dålig på att lyssna på kroppen, har en tendens att tränga undan när det börjat ta på, bli jobbigt! Men jag blev väldigt tacksam när kroppen la av en stund. Det gav mig som sagt var tid att fundera och tänka efter.
Varför hade träningen blivit viktigt för mig?
Varför sa kroppen ifrån?
Kan jag hålla högt tempo utan att kroppen tar skada?

Kan inte direkt säga att jag fick svar på alla mina frågor men jag satt stilla så länge att jag hann ställa dom i alla fall! J

Träningen är viktig för mig för den har gett mig ett nytt liv. Jag orkar mer och mår bättre.
Det betyder då nödvändigts vis inte att Ännu mer träning gör att jag orkar Ännu mer.
Här kommer vi till det magiska order balans igen.  Och det faktum att jag är väldigt dålig på att planera.

Formen kom tillbaka efter ca 10 dagar! Lite seg de första träningspassen men sen så var allt som vanligt!
Det var faktiskt ganska skönt att känna känslan av att kroppen hittade tillbaka till där den skull vara.

Så kan jag fortsätta att hålla ett högt tempo? Ja, jag tänker göra det! Jag tänker bara planera bättre så att jag inte tänker och stressar över träningen när jag inte tränar. Jag har en tendens att lägga mycket av träningen till helgerna vilket gör att när helgen kommer så blir det ingen avslappning alls. Det blir på så sätt ingen skillnad på vecka och helg.
Nu ska jag testa i några veckor framöver att lägga in träningen på veckorna så att när helgen kommer kan jag välja lite själv vilken typ av aktivitet jag vill göra.

Med två jobb och skola så är det ibland lite väl mycket även för mig.
Då är det skönt att ta på sig träningskläderna och träna. Tacksamhet för att man just KAN träna och ha det bra! Så därför vill jag Tacka Formsvacka.

Blir det Champagne snart?!

Jag har ju som sagt börjat träna uthållighet och det fungerar så väldigt bra. Har redan ökat två minuter och det känns bra. Får inte blodsmak i munnen längre så det är ju ett framsteg J
Återhämtar mig snabbt och formen efter är väldigt bra.
Jag har också lärt mig att det går att ta i lite till när man tror att man är trött. Jag har alltid varit dålig på uthållighet, ger upp fort och låter bli att pressa mig. Men nu känns det som att jag börjar lära mig hur man kan ta i lite extra. (Återkommer om det senare).

Så vill man ju så gärna öka tiden och hastigheten hela tiden.
Skynda långsamt är liksom inte min grej. Jag vill klara allt på en gång, helst igår. Så detta är ju bra träning på många olika vis. Får träna både kroppen och träna mitt tålamod.

Kan det snart bli Champagne?

Jag har ju jobbat mycket med mitt hat och min stress till vågen och när jag slutade stressa över det så gick jag faktiskt ner.
Jag väger mig ca en gång i månaden nu och den 22/9 så var det -18kg.
Herre gud, jag har gått ner 18 KG!!!!
Ibland så måste jag titta på gamla bilder för att se det själv och då blir jag så förvånad. Jag har lagt om hela mitt liv med kost och träning och det ger resultat!!! DET GER RESULTAT!!!
Så snart kommer vi till slutet av denna månad och då är svaret.
Har jag nått mitt första stora mål?
Att gå ner 20 kilo.
Ska jag börja lägga champagnen på kylning?

Vad sker då om jag inte är där ännu?
INGENTING!

Visst så kommer jag kanske att vara lite besviken men jag kommer att fortsätta på samma vis som innan.
Det finns bara ett sätt för mig att göra det förnuftigt på: Äta rätt och träna!!

Våga Vägra Våg

Du har tränat i fem timmar den veckan, jobbat hårt och inte ätit för mycket och haft en varierande kost. Du tycker själv att du ligger bra till. Så kliver du upp på den där jäkla vågen och ser att inget förändras. Kanske så visar det till och med MER!!
Så kommer den där frustrerande känslan av att allt varit bortkastat. Till ingen nytta.
Man börjar tvivla på det man gör:
– Varför går jag inte ner?  
– Vad gör jag för fel?
– Varför håller jag på?

Men låt oss sätta oss ner och tänka förnuftigt på detta:
Varför är det så viktigt?! Eller rättare sagt, vad spelar det för roll?
Jag har under en lång tid varit väldigt upptagen med att väga mig och kolla så att det går åt rätt håll och på många sätt så har det just det, även viktmässigt. Men det som har frustrerat mig väldigt är just varför den inte visar större viktnedgång än vad man förväntar.
Så då drar jag ner ännu mer på mat och ökar träningen och fortfarande denna eviga stress över vad vågen visar.
Så jag fick helt enkelt i läxa att inte väga mig!!
Skrattade lite åt det. Herre gud! Kan ju inte vara så svårt att låta bli att väga sig.
Men tänka så fel man kan ha?!
Jag har så förlitat mig på att få bekräftelse av ”annat” att jag gör det rätt att jag nästan inte kan låta bli att väga mig.
Hur ska jag då veta om jag gör rätt?
Jo, väldigt enkelt!!
LITA PÅ MIG SJÄLV!!

                (OBS! Vågen på bilden har inget personligt förhållande till texten!)

Om jag en vecka har ätit varierande, tränat och mår bra i kroppen. Kläderna sitter lösare och energin är på topp. Då har jag ju egentligen lyckats!

Jag blev tvungen att gå tillbaka till utgångsläget: Varför började jag träna?
Jo! För att bli i mitt livs bästa form! Just det!!! Inte för att vågen ska visa rätt antal kilo.
Jag är ju första prioritering.
När jag har stressat för vågen och vikten så har det blivit en mental spärr. Jag fick prestationsångest och detta förhindrade viktnedgången, kroppen låste sig helt enkelt. Den hade ju fullt upp att hantera all stresshormon i kroppen.
Stressen av att väga mig har förstört viktnedgången. Ganska ironiskt att tänka på.

Så jag tänker låta bli!
För min egen skull så tänker jag Våga Vägra Vågen!

Uthållighet!!

Just nu så försöker jag träna uthållighet. Först och främst den fysiska uthålligheten.
Jag använder löpbandet och det går väldigt bra. Lite över förväntan bra faktiskt.
Jag brukar springa intervaller och det fungerar bra, men så kommer vi till den biten när det är längre än några minuter. Då ger jag fort upp, blir ”trött” och orkar inte springa längre.

Men nu är det så att jag skulle vilja hålla ut längre, jag vill kunna hålla ett bra tempo under en längre tid. Så då började vi med att se hur länge jag klarade att springa/jogga. Det visar sig då, helt plötsligt, att jag klarade mig mycket bättre än jag trodde. Jag kunde pressa mig själv och inget drastiskt hände!

Konstigt!
Det tog mig lite tid men så fattade jag: UTHÅLLIGHET!
Jag har aldrig varit bra på att hålla ut när det tagit på lite. Jag lägger oftast ner något när jag möter motstånd eller saker blir jobbigt. Som att jag liksom inte orkar ”ta i”.
Jag har den sista tiden funderat på varför.
Är det för att jag tror så lite om mig själv att jag inte ens orkar försöka: ”det kommer ändå inte att fungera så varför bry sig”.  ”varför skulle jag fixa det” osv. osv.

Men på den sista tiden har jag sett att jag kommer ganska långt om jag bestämmer mig. Jag kan liksom inte bara ge upp vid minsta lilla motgång. Det som också är så underbart är just insikten i att man kan pressa sig lite längre än vad man tror, både fysiskt och mentalt.
Dock tror jag på att allt har sin tid och att vi måste skynda långsamt.

Jag försöker hela tiden att jobba med det mentala samtidigt som jag tränar. Jag tror på en helhet i kroppen och vissa veckor är det jobbigare mentalt än fysiskt. Jag tror vi har spärrar som blockerar det vi försöker uppnå och vi måste ibland stanna upp och fundera på varför de är där och hur vi kan få bort de eller jobba runt de. Se problemen som utmaningar!  

Jag måste ju nästan visa att jag faktiskt tränar! :)

Vad vinner folk på att klaga?

Vad vinner folk på att vara sur, bitter, elak eller att klaga konstant på saker runt sig?

Jag kliver upp varje morgon och är tacksam för att jag gör just det!
Jag klär mig och går på jobbet, hälsar God morgon till de jag möter. Ger dom ett leende.
Jag tackar för maten på restauranger, lämnar dricks vid bra service och talar gärna om när jag är nöjd eller glad.
Jag brukar också tala om för folk att de är fina eller att jag tycker om dem.
Jag ger folk en kram ibland bara för att jag vill göra det!

Jag förväntar mig aldrig något tillbaka, men får otroligt mycket ändå! J

Jag hade nyss ett samtal med en person som sa: Varför ska jag ge något åt andra, jag får ju inget tillbaka själv.
Det gjorde så ont i mig. Som ett slag i ansiktet.
Finns det folk som tänker så?
Ja, det gör väll det

När man ger något till en annan människa, ser att de blir glada och kanske rörd. Eller hur glad kyparen blir av att man ger en komplimang av maten och servicen eller bara tacka kassörskan när man är på väg ut ur affären!
DÅ får man det tillbaka, man blir varm i kroppen och fylls av stolthet. Man får kanske ett tack tillbaka eller man går ut därifrån med vetskapen om att kanske så ger den personen lite till nästa och så nästa osv. Visst är det härligt att tänka på att vi kan ge andra utan att själva förvänta oss något tillbaka.

Jag tycker om att vara trevlig mot andra. Det gör mig glad att vara en glad person, och jag är helt övertygad om att jag håller mig friskare när jag får vara glad och sprida lite glädje runt mig.

Men hur orkar man gå, dag ut och dag in med tankegången: Jag får inget och då ska ingen annan heller få!!???

Jag är helt övertygad om att vår grundinställning till livet speglar vem vi är och vad vi gör. Det måste vara slitsamt att tänka negativt om enkla saker. Och hur tänker de då vid väldigt avancerade uppgifter?

Låt oss tänka lite:
Om vi skulle kunna, alla, bara för en dag, göra EN annan människa glad. Tänk dig hur fort det kan spridas om alla ger lite glädje till någon.
Skicka ett sms, krama någon, titta någon i ögonen och säga Tack.
Känn efter också hur du känner dig inne i kroppen när du sagt något snällt. Känn hur du själv blir glad eller varm. Kanske även stolt över det du gjort för denna eller dessa människor!
Det kostar så lite men ger så mycket!
Testa!! Bara en dag, en person!!