Fet i Huvudet?!

Någonstans på St Olavs Hospital....

Hon liksom böjer sig fram som om hon ska tala med ett barn:
- Ja, jag ser att du sliter lite med vikten.
– Ja visst, fast jag har ju gått ner 16kg så jag anser att jag är på god väg.
– Oj, vad bra. Fortfarande med en patetisk barnröst.
Jag sitter och funderar på vad hon vill fram till. Jag ska ju liksom bara kolla mitt knä.

– Har du funderat på att kontakta en klinik för att få hjälp med din fetma?
Ingen fråga om hur jag lyckats innan, inget om mina matvanor eller min livsstil.
Så böjer hon sig fram och tittar i mina ögon och frågar:
- Har du hört talas om BMI?
Seriöst vad sitter kärringen och säger?!
– Ja helt klart som sagt var, jag har jobbat mycket med det sista året så jag vet exakt hur illa det är.
Men det bryr hon sig inte om. Hon berättar hur det fungerar och hur mycket det ligger över gränsen.
Shitt, jag är här för att få hjälp med mitt knä.
Så måste hon ju då berätta hur farligt det är att vara överviktig och hur alvarligt jag måste ta det.
– Vet du att du hur stor risk det är att du får en hjärtinfarkt.
Jag ville bara bli färdig med samtalet så fort som möjligt så jag lät henne hålla på.
Inte EN gång frågade hon om min livsstil.

Jag kom inte ut ur det där mötet med något nytt. Hon tyckte säkert hon var väldigt pedagogisk när hon med sin löjliga barnröst var vänlig att skrämma skiter ur mig.
Tror hon inte att jag vet?!

Varje dag måste jag ta hundratals beslut om vad jag inte ska eller ska göra. Vad jag bör och inte bör äta. Hur många träningstimmar jag gjort och lägga upp en ny träningsvecka innan den förra är slut.
 Jag måste hela tiden ligga steget före med mellanmål och matplaneringar så man inte faller för frestelser.
Ibland är det ganska jobbigt men JAG GÖR DET. Och jag gör det oftast med ett leende!!!

Det är som sagt var inte första gången jag upplever att bli talad till som ett barn när det kommer till min övervikt.
Vad tror dom? Att fettet sätter sig runt i hjärnan så att man blir dum också.
Nej, denna gång var det inte jag som var fet i huvudet.

Så snälla nästa gång jag är utanför denna bygd och besöker ett sjukhus eller liknande:
Fråga hur jag mår, fråga mig hur mycket jag tränar eller hur min kost ser ut så kanske jag skulle kunna ge en mer rättvis bild av vem jag är.
Jag är inte bara fet.

PS!! Kom ihåg att hejja på mig på lördag

Låt oss vara oss själva istället!

Har just avslutat en helg med mycket träning.
Cyklade Kvelia – Storflon Lördag och gick tur i Hällingsåfallet på Söndag.

Cyklingen gick långt över förväntan. Höll bra tempo hela tiden och det var en enorm skillnad från förra året.
Det visar ju bara på att det fungerar. Lägg ner tid på träning så ger det så otroligt mycket mer tillbaka.
Träningen har gett mig frihet och kontroll över min egen kropp. Jag har längre uthållighet nu och får mer utav varje träningstillfälle. Jag vill bara förtydliga att om JAG kan så kan du också.
Innan så hatade jag allt som hade med träning att göra. Trodde aldrig jag skulle få uppleva den dagen då jag åker hem tidigare från jobbet bara för att få ge mig ut på en lång cykeltur.
Utmana dig själv. Tävla mot dig själv i tid eller distans och var stolt över vad du gjort.

Jag vill också passa på att skriva om något annat idag som gör mig lite upprörd.
Läste om att man nu forskar på ett vaccin mot övervikt!!
Jag ska inte uttala mig så mycket om denna forskning eftersom jag inte vet hur det går till.
MEN SERIÖST!! Ska vi ta en spruta för att förhindra att vi är olika. Vad blir då nästa steg. Ta ett vaccin så undviker du små bröst, bruna ögon eller korthet?!? Ska vi eliminera olikheter?!

Jag är tacksam för att jag blev överviktig. Det gav mig en ypperlig anledning till att ta tag i mitt liv. Och som många av oss överviktiga kan erkänna, är att vårt destruktiva levande har med andra saker att göra. Jag tror övervikten är en biverkning av andra problem, inte själva problemet i sig.
Okej säger ni, varför vill jag då träna och gå ner i vikt om jag är så stolt över olikheter.
Först så är det skillnad på att ha former, vara kurvig men i god form, eller den andra sidan och det är övervikten med alla de biverkningar som följer. Jag var där och upplevde den sidan och där vill ingan vara.  
Men det betyder inte att jag vill vara någon annan än mig själv. Jag vill bara vara ett bättre mig själv, ett friskare och piggare mig.
Jag skulle aldrig ta ett vaccin mot detta. ALDRIG!! Vad skulle jag då ha lärt mig?
Övervikt är ett tillfälligt tillstånd inte en sjukdom!

Ta fem minuter. Sätt er ner och tänk er en vanlig dag på stan.
Hur skulle det se ut på gatan, i affären, på jobbet eller på bussen om vi alla var exakt samma form, om vi alla såg likadana ut.
Själv finner jag tanken ganska skrämmande. Jag älskar människors olikheter för det gör att vi alla kan blomma på vårt vis!
Vi kan istället tala om hälsa för alla former. Smala, tjocka, korta och långa. Vi behöver alla träning och bra kost för att hålla oss friska. DET skulle vi lägga pengar på att forska om!!
Så låt oss sluta leta perfektion. Låt oss vara oss själva istället.

Inre dialog

När jag började skolan så fick jag en fråga vad jag hade för inre dialog.
Alltså, vad sa jag till mig själv i olika typer situationer. Utan att gå in på det i långa banor så var inte min inre dialog särskilt uppmuntrande.

Vad säger du till dig själv?
Hur är din inre dialog?

Hur menar du nu är det någon som frågar? Spelar det roll vad jag säger till mig själv. Är det inte vad jag gör som betyder mest. Jo visst för all del, men tänk att få bägge då?!
Om du står inför en utmaning, (jag tycker inte om ordet problem, så jag använder mig av ordet utmaning) vad säger du till dig själv då? Säger du något som t.ex:
”Nej detta klarar jag inte”
”Det blir för svårt för mig”
”Det finns andra som klarar detta bättre”

När man säger så till dig själv och känner efter hur det känns i kroppen.
Man liksom sjunker ihop lite, blir kanske lite dyster också inte så motiverad och glad.
Så blir man kanske osäker på sig själv och den utmaning man står inför.

Vi vänder på det:
”Detta ska gå bra”
 ”Jag ska genomföra så bra som jag kan”
”Detta är en bra situation för mig att träna på”

När man säger sådana saker till sig själv så sträcker man på sig, ta djupare andetag och fokuserar på uppgiften framför. Man får en helt annan inställning och förutsättning.
Vi har väll, de flesta av oss, skrattat till Sällskapsresans: ”Jag är inte rädd, jag kan flyga”.
det är löjligt men faktum är att det fungerar.
Om vi ”tvingar” oss själva att tänka positivt om oss själva och de situationer vi står inför så kommer det tillslut att bli ren rutin att tala positivt till sig själv.

Bara att ändra kroppsställning kan göra underverk. Sluta upp med att sjunka ihop inför svårigheter.
Sträck på er och titta framåt!
Det var en gång någon som sa att: ”Det är svårt att vara sur när man går och tittar upp.”
Försök!
Tänk på en sak. Kanske en utmaning eller situation du är lite osäker på. Så går du och tittar ner. Känn hur kroppen reagerar fysiskt.
Så tänker du på samma situation igen och tittar uppåt. Hur reagerar din kropp och hur känns det?!?

Jag vet! Ganska spännande att leka lite med detta. Tanken och kroppen samspelar och det är upp till oss att tolka vad som blir riktigt för oss.

VIKTigt
(del 2)

                 

(Före: Juli 2010)                                                          (Under tiden: Juni 2012)

DET FUNGERAR!!! :))

Det underbara med att vara överviktig är just att det går att göra något åt det! Visst är det fantastiskt! Jag vill dock tillägga att inget av detta fungerar som det ska om man inte har den rätta inställningen och/eller motivationen. 

Det viktigaste tipset jag skulle vilja ge är att lägga upp din miljö runt dig så att du inte kan misslyckas.
Jag har under hela tiden haft en bra dialog med professionella människor som vet vad de talar om. Jag har hela tiden folk som kolla in hur det går. Väger, mäter, kollar kosten och stöttar mig.
Det gör att det känns som ett tjockt nät runt mig som jag inte kommer ur. Jag vet att hade jag spårat ut så hade de dragit mig in igen. Underbar känsla!!

När jag började gå ner i vikt så blev min tillvaro så mycket lättare.
Jag har lättare att ta mig upp och ner från golvet, flåsar inte när jag hämtat posten och jag får lite bättre självförtroende för varje kilo jag tappar, jag har slutat gömma mig och min personlighet.   
Det handlar inte bara om att fysiskt gå ned i vikt, det handlar om att lära sig hur kroppen fungerar. Vad mår jag bra av? Vad fungerar för mig? Jag tror inte att det finns något facit över hur man ska göra och vad som är rätt och fel. Det enda felet man kan göra är att inte göra något alls.
Det går inte över av sig själv och det finns inga enkla lösningar.  

Visst det är lätt att säga när man har en bra dag då allt ligger tillrätta med kost och motion. Men vad med de dåliga dagarna? Ja, vad med dom?
Dom kommer men det är bara DU som kan bestämma hur de dagarna kommer att vara. Bestäm dig för att göra det bästa av situationen. Bestäm att det är okej med EN dålig dag för att sedan gå tillbaka till de bättre dagarna. Ja, men det är enkelt för dig att säga, du har ju kommit en bit på väg.
Ja visst! Men jag måste också ta val varje dag för att inte gå tillbaka till dåliga vanor. Det handlar om att bestämma sig för att göra det. Du har ju kontrollen själv. Det är just det som är det viktigare här: Din kropp. Dina val.

Varför ska man gå igenom allt detta som är så jobbigt?
Det är ju bara jobbigt om du väljer att det ska vara det. Jag tycker att det är fantastiskt. Helt enkelt underbart att jag för varje dag lär känna mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Visst krävs det lite träning till att tänka positivt och vara optimistisk för allt. Men på samma sätt som kroppen så kan man träna tankegången.
Återkommer om just det ämnet väldigt snart!

Vikt är VIKTigt.
Övervikt är ÖVERviktigt.
Just för att den för med sig biverkningar psykiskt som fysiskt. Men på samma sätt som man hamnar där så kan man ta sig ur det. Det är inte en livstidsdom man får när de säger man är överviktig.
Det är ett tillstånd man är i just DÅ. Fråga istället: Vilket tillstånd vill jag vara i om några månader/år?  

VIKTigt!

VIKTigt!
(Del 1)

Det jag och bloggen ska försöka inspirera till är att motivera människor att träna och förändra livet till det positiva.
Det jag nu ska skriva lite om är mer att motivera folk som vill, håller på eller önskar att gå ner i vikt.
Detta är del 1, om att börja ta tag i saker.

Jag minns inte helt när jag la på mig min övervikt.
Man har hela tiden ursäkter för sin viktuppgång och man har också förklaringar varför man inte har tagit tag i det.
Men jag fick nog.
Efter alla världens jäkla ursäkter så visste jag inners inne att det satt i mig att göra det.

Det första steget till förbättring är att erkänna problemet.
Så när jag visste att vikten var mitt problem och mitt ansvar så var det ju bara frågan om hur man ska skulle gå till väga.
Jag funderade för några år sedan på att genomföra en operation, men för mig (läs detta noga) FÖR MIG har operation alltid varit sista utväg. Jag har stor respekt för er som gjort det och för er som ska. Jag vågar helt enkelt inte.
Det som också har gjort att jag inte övervägt operation i nuläget är att jag ville veta vad jag gjorde fel.
Vad var det ”normalt” stora människor förstod som inte jag förstod? Hur kan andra ha gått ner i vikt och klarat det? Detta är stora frågor och jag var inte helt säker på vad jag gav mig in på när jag började undersöka dessa frågor.

Det är inget roligt med att vara tjock. Om man bortres från alla fördomar, så sitter man ändå kvar med: Dåliga knän, trött i ryggen, jobbigt att kliva upp från golvet.
Vardagliga saker gör att man flåsar som efter ett maratonlopp. Det är bara en del av den fysiska biten. Så har vi den psykiska.
Men det är så tråkigt att prata om att vi skippar den biten idag. Denna blogg ska ju vara uppmuntrande J

Försök inte för hårt!! Men sluta att ”unna” dig hel tiden! Sluta ljug för dig själv! Du blir inte smalare av att äta skitmat! Man dör inte heller av att äta det några gånger ibland, men låt inte ibland bli ofta för då är du precis där du startade. (Återkommer om mat vid ett senare tillfälle)
Ta tillbaka kontrollen över dig själv, jobba med det som är jobbigt. Ring folk som du vet skulle stötta dig och skit i de som inte gör det.
Låter jag sträng?
Kanske men ibland så måste man öppna ögonen och det bästa sättet att göra det på är att säga åt sig själv.

Jag avslutar denna del med en fråga som jag alltid ställer mig själv när det kommer till mat eller annat som jag inte skulle ha gjort.
Kommer detta att göra mig lyckligare, och att komma närmare mitt mål?

Jag avslutar också med bilden på vart jag var när jag startade, Juli 2010
Det är inte helt bekvämt för mig att lägga ut denna men jag vill så gärna visa att man kan göra något åt det!

                                                               (Juli 2010)

Träningsläger och första målet avklarat.

Den 10 maj reste vi till Gotland för att genomföra det Asgeir kallade träningsläger.
Jag skulle mer kalla det ”En liten mer aktiv semester.”J Men det finns något helt magiskt över Gotland och man blir nästan lite religiös när man knyter på sig skorna och går en lång morgonpromenad.

Det blir faktiskt något helt annat att få träna i andra omgivningar.
Det blev spännande och nytt och man glömde lite bort att man tränade. Att gå runt ringmuren på Gotland och det är 15 grader varmt halv tio. Då är man bara otroligt nöjd med tillvaron.  

Så for vi hem och planerade att genomföra första målet.
Lördag den 19 skulle vi gå från Kvelia till Storflon. Det är 2,5 mil men det skulle vi klara, vi hade ju varit på träningsläger J.

Så kom den stora dagen och klockan 14.50 började vi gå.Turen:
Kvetangen 38min Kvemon 1h 13min
Kveeidet 3h 13min Murumon 4h
Storflon 5h 52sek

 

Camilla på Kvemon

Herre gud vad sakta det går att GÅ.
Jag trodde vi skulle klara turen på tre timmar. Hahaha.
Jag var absolut inte förberedd på att det jag upplevde.
I början var det så fint att gå och kroppen kom riktigt igång efter en timme.
Allt fungerade fint och vädret var perfekt.
Efter två timmar var jag fortfarande i fin form och jag tyckte hela turen var underbar. Efter tre timmar var jag ganska nöjd, vi passerade Bjørkås och där började jag känna lite i fötterna. Då är det roligt att veta att du har över en mil kvar. Vi kom fram till Kveeidet efter tre timmar och där blev vi tvungen att sträcka ut lite. Kroppen började protestera efter tre och en halv timme. Jag tittade upp någon gång ibland för att inse att det var bara att fortsätta gå.
Vid Murumon hade jag ett bra samtal med lammen och vi kom överens om att jag var ganska sjuk i huvudet som fortsatte gå.
Den sista timmen var extremt tung. Man börjar ifrågasätta varför och det gäller at få bort tankarna på smärtan i fötterna.
Formen generellt var helt okej men mitt dåliga vänstra knä och fot gjorde fruktansvärt ont. Men så tänker man: Har jag tagit mig hit så vill jag nå mitt mål.

(man är aldrig ensam när man har en påse Selskapserter :) )

Det är en fin gräns mellan att pressa sig att nå ett mål och pressa sig för långt.
Jag vet fortfarande inte om jag pressade för långt.
Men JAG KOM I MÅÅÅÅÅÅÅL!!!

Jag klarade av mitt första stora mål!

Träning ger mig så otroligt mycket och för varje träningspass så blir jag mer och mer nöjd med mig själv och inser att jag och min kropp kan göra mer än vad jag någonsin trott.

Jag måste passa på att tacka coachen som tog detta med träningsläger på största alvar :)
Asgeir gick med mig varje steg och när jag inte visste om jag orkade så sa han bara glatt: Vi är snart framme nu Älskling.
TACK!!!

Mål och Målsättningar

Herre gud vad tråkigt det låter.
Nästan så man blir trött innan man börjat träningen. Men tro mig det är inte så farligt.
Just nu studerar jag till Licensierad mental Tränare och är snart färdig med första av två år.
Där har vi läst mycket om mål och målsättningar men jag har under skolgången haft lite problem med vad det handlar om.
Jag har helt klart tänkt lite för avancerat, när det egentligen är ganska enkelt.
Hur kom jag på att det var enkelt?  
Låt mig berätta.
Jag och Asgeir (min man) var ute och gick en dag och så säger han att nästa gång så ska vi gå DIT.
Jag tyckte kanske att det var lite långt så jag var lite tveksam men så tänkte jag att det var ju egentligen bara att sätta ett ben framför det andra tills man var framme.
Vi genomförde den långe turen på ca två och en halv timme. När vi kom fram till målet så blev jag otroligt nöjd med mig själv.
Jag fixade det!!
Det kanske låter löjligt men så bara fattade jag. Jaha. DETTA var en målsättning.
Ganska enkelt: Man säger att DIT ska jag och så tränar man inför det och så gör man det. J Alltså för andra så är inte en liten promenad på några timmar så stort men jag tycker inte om att jämföra mig med andra.
Det bästa resultatet får jag om jag tävlar mot mig själv.
Det är också för att då vet jag att jag alltid vinner. J Så det gav det mersmak och på väg hem började vi sätta upp nya mål om var vi skulle och hur vi skulle träna fram till de målen.  
Man får en enorm kick av att genomföra ett mål.
Det jag har upptäckt är hur man automatiskt sätter större och mer avancerade mål allteftersom man klarar de.

Så nu har jag två stora mål att genomföra:
1) Att gå från Kvelia till Gäddede
2) Att cykla från Kvelia via Björkvattnet till Gädddede.
Det ska bli så otroligt roligt. Vi har satt datum men eftersom jag är lite väderkänslig så tar jag inga långturer i regnet så jag lovar inte att det sker på de datum. Man vill ju inte förstöra frisyren J

 Så hur tränar man till dessa turer då? Jo man åker till Gotland på semester, eller träningsläger som Asgeir kallar det.
(bilderna är från en tidigare resa dit)

Så varför inte göra det. Planera semester men ta med träningskläderna och se vad som händer.
Kanske så är det roligare att träna någon annanstans?!

Ni ska få veta hur det gick när jag kommer hem!

Camilla